Hotellbranschens reservationer kan förstöra en hel helg
Jag måste bara få avreagera mig lite över hotellbranchens sätt att reservera belopp för kommande hotellvistelse och sen när utcheckning ska ske dra samma belopp igen. Nu stjäls inga pengar men för en småfattig familj som unnar sig en hotellweekend kan förfarandet med reserverade belopp förstöra en hel helg eller åtminstone slutet av en månad.
Betänk att du bokat in familjen på en övernattning i Stockholm mellan fredag och lördag den 20-21/3 (exempel). Du har 4.500:- på ditt konto. Hotellvistelsen kostar 2.000:- och du har sen 2.500:- för att shoppa lite på lördagen och även klara resten av månaden innan lön.
När du checkar in på hotellet under fredagen, ber de om att få dra/registrera ditt VISA-kort. Vips! I samma sekund som de drar kortet så reserveras hotellkostnaden a´2.000:-. Du tänker inte mer på det, hotellet ska ju ändå betalas och beloppet stämmer med vad du tänkt betala. Efter en kväll med mat och lite nöjen i Stockholmsnatten sover ni gott i den nybäddade hotellsängen. Vaknar upp till en solig lördag, redo för lite shopping.
Du äter frukost, packar ihop och checkar ut. Och det är nu problemet uppstår. När du checkar ut från hotellet ber de att få dra ditt kort igen. Det som då händer är att det dras ytterligare 2.000:- från ditt konto. Systemet är nämligen uppbyggt så att det reserverade beloppet inte är samma pengar som hotellvistelsen sen betalas med. Reservationen fungerar mest som pant och en hållhake på dig som gäst OM du skulle slå sönder hotellrummet eller tömma minibaren utan att berätta något vid utcheckningen.
Konsekvensen för dig som gäst är att det i samma stund som utcheckningen sker, nu dragits 4.000:- för hotellnatten och kvar på kontot finns i bästa fall 500:- för att shoppa, alternativt ta sig hem + klara kommande vecka innan lön. Det som irriterar ytterligare är det faktum att det reserverade belopet inte återbetalas till ditt konto förrän tidigast 3-5 bankdagar efter utcheckning. I detta exempel lagom till lön den 25:e.
Så ett tips från mig till er, är att vid incheckning även be att få betala vistelsen på en gång. Gärna då kontant. Om de bara tar kort så betona att de INTE ska reservera några pengar, utan att du vill betala och få kvitto på en gång.
Detta är bara ett mindre ekonomiskt kännbart exempel. Jag har bekanta som i utlandet valt att hyra bil första veckan på semestern för att se ta det lugnt och bada vid poolen vecka två. Det som då hänt är att bilhyran reserverats när bilen hämtats ut, och sen att samma belopp dragits igen vid återlämnande av bilen. På så sätt kan man lätt få kontot "tömt" på 15.000:- trots att du kanske hyrt en bil för 7.500:-.
Då återbetalningen av reservationen dröjer kan du få avsluta semestern med tom plånbok och kurrande mage. Därför är mitt råd till er även här att i möjligaste mån betala hyran kontant, alternativt fixa så ni har en mindre kredit på ert VISA-kort och vid betalning av större inköp/hyror använda just krediten. På så sätt har ni garanterat kvar era faktiska pengar på kontot även om en hotellkedja, eller biluthyrare dragit ett belopp dubbelt.
Att inte våga använda sitt sunda förnuft skapar ett hårt samhälle
Jag har under det senaste året slagits av mycket i vår omgivning som egentligen motverkar såväl sitt syfte som sina möjligheter att bidra till ett trevligare, mer förstående men också mer ekonomiskt samhälle. Det kan vara allt ifrån beslut på regeringsnivå, som kommunala beslut till hur vi uppträder mot medmänniskor i vår närmaste vardag. Det är rätt ofta den senaste tiden som jag har slagits av det faktum att vi alla börjar fatta beslut, helt utanför det som förr var känt som sunt förnuft.
Istället för att se de mänskliga, ekonomiska och framför allt vänskapliga fördelarna innan vi fattar ett yrkesmässigt eller privat beslut så är det en sak allena som får råda över hur vi styr våra handlingar. Nämligen rädslan för att göra fel och på så sätt bli den syndabock vårt samhälle allt oftare strävar efter att finna. Gör så lite som möjligt och låt det strida mot all form av sunt förnuft och du har automatiskt ryggen fri och riskerar aldrig att åka dit. Så går snacket och såna är vibbarna både på arbetsplatser och privat och det är något som stör mig. För den som aldrig gör något eller som alltid räds att fatta obekväma beslut kommer aldrig uppnå något. Det är självklart att den som hela tiden håller mittenfilen och aldrig sticker ut, heller aldrig riskerar att bli "syndabocken". Sällan eller aldrig är det ett beteende som gynnar vare sig affärer eller privata relationer.
På mitt jobb tycker jag till exempel att det primära inte längre är att använda sunt förnuft och på bästa sätt samverka mellan våra olika samarbetspartners. Istället hittar man på nya arbetsrutiner som i möjligaste mån ska bidra till att vi gör ett "rätt okej" jobb där i mittenfilen utan risk för att åka dit eller stöta oss med kunder eller samarbetspartners. Detta stör mig också. För är det särskilt stimulerande för såväl ekonomi som samarbetspartner att vi hamnar i något slags vacum där ekonomiska samordningsvinster och ömsesidig förståelse och respekt får stå tillbaka för brist på sunt förnuft och en överdriven rädsla för att vara den som eventuellt gör "fel".
Jag är på intet sätt den som medvetet skiter i överenskomna regler och beslut. Men jag kan ärligt talat bli mer än lovligt irriterad på att den ena handen inte vet vad den andra gör, och framför allt inte varför den gör som den gör när samtliga inblandade kan se de negativa inverkningar det har på såväl ekonomi som gemenskap, glädje och respekt för varandra. Vi har tyvärr hamnat i ett sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-samhälle. Ett samhälle där många gör allt för att framställa andra som sämre medmänniskor alternativt arbetskollegor för att själva vinna på det, allt i en tid då mobbingsamhället och jakten på syndabockar är det som regerar.
Det verkliga beviset på vilket samhälle som eftersträvas fick jag i förra veckan. Efter ett gott bemötande och snabb handläggning av en teknisk fundering jag haft till mitt lokala kabel-tv bolag så valde att skicka in en kortare insändare till vår lokaltidning VLT. Där lyfte jag med några få rader fram det fina bemötande jag som kund fått i min kontakt med Sura Vision och dess kundservice. Jag skriver det igen, och med stora bokstäver. SURAVISION AB (äras de som äras bör). Döm om min förvåning när mitt mail kom i retur nästan omgående med orden;
"Insändare av karaktären "tack" eller "dagens ros", publiceras inte på insändarsidan. Dessa positiva insändare publiceras på i tidningen avsedd plats och då enligt gällande prislista"
Hajar ni!? Det är alltså gratis och fritt fram att skicka in och få publicerat insändare som hänger ut, klagar och gnäller på såväl namngivna privatpersoner som företag. Däremot, om du vill sprida lite positiva signaler och lyfta fram någon eller något som bidragit till att göra just din dag lite gladare och lättare, ja då kostar det pengar, mycket pengar! Jag inser i och för sig att tidningens insändarsidor skulle vara fullproppad med tack, dagens ros och andra positiva ordalag. Men än sen då? Vad gör det?
Varför ska 2000-talets insändarsidor domineras av sura miner och gnäll, trots att vi fortfarande bor i ett av världens rikaste länder med ett sunt perspektiv rätt lite att gnälla på. Låt VLT:s insändarsida bli den första som istället för orelevant gnäll domineras av glada och snälla insändare, och låt då detta bli ett första steg på vägen mot ett samhälle där vi uppskattar varandra för det vi gör, och hur vi är och inte för det vi inte vågar göra.
Bortom såväl logik som relevans
Ibland slås jag av att mycket runt omkring oss i vår vardag kan locka till både skratt och förundran även om så inte var tanken från början. Jag är själv med min raljerande svenska i den här bloggen sällan logisk i mina resonemang. Inte heller särskilt duktig på att hålla mig till den röda tråden. Men oavsett mina egna brister och tillkortakommanden så fortsätter jag att förtjusas, förbryllas och roas av den bristande logiken i såväl livet som stort, men också i vissa texter man ramlar över här på nätet.
Idag har jag två saker, vitt skilda från varandra som ändå fått mig att dra på smilbanden, men också fått mig att fundera på hur man tänker när man fattar vissa beslut. Vi börjar med det irrelevanta i en journalistisk text jag hittade häromdan. Eller journalistisk text var kanske att ta i. Det var en nyhetsnotis, en kortare artikel om en trafikolycka i vår lokala morgontidning VLT.
Efter en trafikolycka i Sala beskrev de vad som hänt och var, och sen kom det som för mig gjorde dagen roligare men artikeln "obegriplig". De avslutade nämligen artikeln med följande;
"Enligt polisen ska ingen annan vara skadad. Varför fordonen krockade är ännu oklart. De båda inblandade är inte släkt med varandra och inte heller i samma ålder."
Eh? Hur menade dom nu? Svara mig nån. Vid hur många trafikolyckor, är de inblandade släkt med varandra eller i samma ålder? Och vad har det för betydelse för händelsen i stort?
Nåja, vi släpper det även om det blir roligare och roligare ju mer man läser det och tänker på meningens relevans till artikelns övriga innehåll.
Ett helt annat ämne som förbryllat mig är min nyinköpta platt-tv och dess fördelar/nackdelar. Jag har nämligen bytit ut min havererade tjock-TV mot en ny snygg, svart platt-TV. 42 tum. Ni vet hur man resonerar. En ny tv ska vi ha, och stor ska den vara. Det blir härlig kontrast och ger ett djup och en närvarokänsla som vår gamla tjockis inte kunde bjuda på.
Problemet i vårt fall är att det är cirka 2½ meter från vägg till vägg i vardagsrummet, vilket gör att man kommer liiiite för nära tv:n för att kunna njuta fullt ut av den trevliga kvaliteten. Bilden blir i sin upplösning lite kornig. Lösningen är att resa sig ur soffan och gå bort till köket cirka 4 meter bort.
Vips, bilden är kanon och tv:n kommer plötsligt till sin fulla rätt. Men det uppstår ett litet aber. För varje meter jag förflyttar mig bort från tv:n så "krymper" tevens skärm med x antal tum. Så nu står jag här i köket, sneglandes på min nya fina tv som nu, lagom långt bort i storlek framstår som en 28 tums tv. Alltså har jag inte tjänat någonting i detaljrikedom eller närvarokänsla. Jag har istället fått en förvisso ny, men likväl dyr tv, som på detta avstånd känns mindre än min ursprungliga.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ett tips till er som ska köpa ny tv. Köp en 32 tums LCD, och se till att ha parabol med digitalbox (helst HD) har ni vanlig bonn-antenn eller analog signal via kabel-TV kommer ni resa ragg och få gråa hår. Tekniken i de platta tv-apparaterna ger inte per automatik någon revoloutionerande bildkvalitet. De större skärmarna har i stort bara förpackats i smalare, men större skärmar. Ni vet ,ta ett foto på datorn och dra i hörnen så bilden blir större. Då får ni en bilkvalitet därefter när pixlar och annat dras sönder. Så blir resultatet OM ni inte har en klockren bildsignal in från väggen.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Idag har jag två saker, vitt skilda från varandra som ändå fått mig att dra på smilbanden, men också fått mig att fundera på hur man tänker när man fattar vissa beslut. Vi börjar med det irrelevanta i en journalistisk text jag hittade häromdan. Eller journalistisk text var kanske att ta i. Det var en nyhetsnotis, en kortare artikel om en trafikolycka i vår lokala morgontidning VLT.
Efter en trafikolycka i Sala beskrev de vad som hänt och var, och sen kom det som för mig gjorde dagen roligare men artikeln "obegriplig". De avslutade nämligen artikeln med följande;
"Enligt polisen ska ingen annan vara skadad. Varför fordonen krockade är ännu oklart. De båda inblandade är inte släkt med varandra och inte heller i samma ålder."
Eh? Hur menade dom nu? Svara mig nån. Vid hur många trafikolyckor, är de inblandade släkt med varandra eller i samma ålder? Och vad har det för betydelse för händelsen i stort?
Nåja, vi släpper det även om det blir roligare och roligare ju mer man läser det och tänker på meningens relevans till artikelns övriga innehåll.
Ett helt annat ämne som förbryllat mig är min nyinköpta platt-tv och dess fördelar/nackdelar. Jag har nämligen bytit ut min havererade tjock-TV mot en ny snygg, svart platt-TV. 42 tum. Ni vet hur man resonerar. En ny tv ska vi ha, och stor ska den vara. Det blir härlig kontrast och ger ett djup och en närvarokänsla som vår gamla tjockis inte kunde bjuda på.
Problemet i vårt fall är att det är cirka 2½ meter från vägg till vägg i vardagsrummet, vilket gör att man kommer liiiite för nära tv:n för att kunna njuta fullt ut av den trevliga kvaliteten. Bilden blir i sin upplösning lite kornig. Lösningen är att resa sig ur soffan och gå bort till köket cirka 4 meter bort.
Vips, bilden är kanon och tv:n kommer plötsligt till sin fulla rätt. Men det uppstår ett litet aber. För varje meter jag förflyttar mig bort från tv:n så "krymper" tevens skärm med x antal tum. Så nu står jag här i köket, sneglandes på min nya fina tv som nu, lagom långt bort i storlek framstår som en 28 tums tv. Alltså har jag inte tjänat någonting i detaljrikedom eller närvarokänsla. Jag har istället fått en förvisso ny, men likväl dyr tv, som på detta avstånd känns mindre än min ursprungliga.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ett tips till er som ska köpa ny tv. Köp en 32 tums LCD, och se till att ha parabol med digitalbox (helst HD) har ni vanlig bonn-antenn eller analog signal via kabel-TV kommer ni resa ragg och få gråa hår. Tekniken i de platta tv-apparaterna ger inte per automatik någon revoloutionerande bildkvalitet. De större skärmarna har i stort bara förpackats i smalare, men större skärmar. Ni vet ,ta ett foto på datorn och dra i hörnen så bilden blir större. Då får ni en bilkvalitet därefter när pixlar och annat dras sönder. Så blir resultatet OM ni inte har en klockren bildsignal in från väggen.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Att hylla det medelmåttiga
Applåder, hurrarop, kiknande skratt, stående ovationer. Vi har nog alla någon gång varit i en situation där upphetsningen över det man nyss varit med om utlöst känsloyttringar utöver det vanliga, och allt för ofta det både sunda och välförtjänta.
I helgen var vi på China-teatern i Stockholm för att avnjuta "The Producers - Det våras för hitler". Förväntningarna var stora då ensemblen är namnkunnig (de kan INTE många namn, utan de är kända av den stora allmänheten), och föreställningen fått idel lovord i de stora kvällstidningarna.
Kanske var det just på grund av de uppskruvade förväntningar som eftersmaken blev så bitter. Föreställningen visade sig vara tämligen blek, med en uselt tunn story, halvdana humoristiska poänger och ett till och från överdrivet intresse för sexskämt som ganska snabbt fick mina hemlängtande tankar att virvla förbi minnesbilder av Stefan & Krister. Lik förbaskat, så fick The Producers, jubel, gapskratt, fantastiska applådåskor och andra vilsna känslouttryck som på intet sätt stämde överens med det helhetsintryck föreställningen gav.
Jag ska inte säga att jag inte applåderade efteråt, för det gjorde jag. En golfapplåd. Mest av artighet. Men kan det vara så att vi ALLA i salongen applåderade, alternativt kiknade av skratt mest av artighet och respekt för ensemblen och det jobb de lagt ner i timmar av repetitioner, dansträning, sångövning m.m. ?? Det känns lite som när man själv uppträdde på någon skolsoaré i tidiga tonåren. Folk skrattade, de applåderade men ändå kände man innerst inne att de bara gjorde det för att visa sin uppskattning då jag; - I alla fall försökte.
Ska vi behöva vara så även i vuxen ålder, mot andra vuxna som är att betrakta som proffs inom sitt gebit? Det kostade faktiskt 630:- per person att se föreställningen "The Producers", och att då som besökare av en komisk fars/musikal motvilligt dra på smilbanden max en handfull gånger under 3 timmar är faktiskt ett underbetyg.
Men detta är på intet sätt första gången jag slagits av tanken hur vi har en tendens att släta över oduglighet eller bristande prestationer med att;
-Dom försökte i alla fall, visst var det väl okej, lite småkul.
För några år sedan såg jag Jesper Odelberg framföra sin stå up-show. Ni vet den där CP-skadade killen från Ljungskile som sittandes i sin permobil drar skämt om det vanliga samhällets intolerans och inställning till de som inte är som oss (kul förresten med stå upp-show, han som garanterat sitter ner hela föreställningen).
Nåja, det var samma där. Föreställningen höll en komisk nivå som om den hade framförts av Robert Gustafsson, Magnus Betnér eller någon annan storfräsare, med största sannorlikhet inneburit slutet på deras karriär, ett komikens harakiri. Men vad hände? Jo, publiken tjööööt av skratt, rentav kiknade. Nån pissade säkert på sig också. Men åt vaddå???
Svara mig, ni som under Jesper Odelbergs framträdande likväl som under "The Producers" höll på att drutta omkull av skratt. Vad var det NI såg eller hörde som jag inte ens anade? Jag skulle vilja veta, för jag förstod inte det roliga. Är det mig det är fel på? Nog för att jag skrattar åt Macken, Pang i Bygget, Tommy Cooper m.m. Men ändå, är jag så tappad att jag inte förstår dagens humor? Jag vägrar lägga huvudet på sned, applådera och skratta i mjugg bara för att nån överbetald lallare har försökt att vara rolig UTAN att lyckas.
Jag uppskattar ärlighet. Ni vet den där smutsiga, 100% äkta ärligheten som gör lika ont som den roar. Jag skulle vilja att vi som lagt ut nästan 700:- på en utekväll som inte lämnar någon form av välbehag efter sig sade ifrån. Men varför klagar vi inte? Varför skiter vi helt enkelt inte i att applådera in en halvdan ensemble fyra gånger bara för att traditionen/situationen kräver det?
Betänk att ni besöker Operakällaren och de dukar upp med vita dukar, kandelaber och finporslin, och sen serverar er en gorby-pirog som de tar 700:- för. Ni skulle garanterat gå i taket, protestera högljutt, skriva insändare, bo i en Pudas-låda utanför restaurangen i veckor med krav på upprättelse och pengarna tillbaka. Men på teatern, operan eller konsertscenen?
Nej då! Då räcker det med att vara tillräckligt känd, rik eller rent av handikappad för att komma undan med vad skit som helst.
Jag är förbryllad...
I helgen var vi på China-teatern i Stockholm för att avnjuta "The Producers - Det våras för hitler". Förväntningarna var stora då ensemblen är namnkunnig (de kan INTE många namn, utan de är kända av den stora allmänheten), och föreställningen fått idel lovord i de stora kvällstidningarna.
Kanske var det just på grund av de uppskruvade förväntningar som eftersmaken blev så bitter. Föreställningen visade sig vara tämligen blek, med en uselt tunn story, halvdana humoristiska poänger och ett till och från överdrivet intresse för sexskämt som ganska snabbt fick mina hemlängtande tankar att virvla förbi minnesbilder av Stefan & Krister. Lik förbaskat, så fick The Producers, jubel, gapskratt, fantastiska applådåskor och andra vilsna känslouttryck som på intet sätt stämde överens med det helhetsintryck föreställningen gav.
Jag ska inte säga att jag inte applåderade efteråt, för det gjorde jag. En golfapplåd. Mest av artighet. Men kan det vara så att vi ALLA i salongen applåderade, alternativt kiknade av skratt mest av artighet och respekt för ensemblen och det jobb de lagt ner i timmar av repetitioner, dansträning, sångövning m.m. ?? Det känns lite som när man själv uppträdde på någon skolsoaré i tidiga tonåren. Folk skrattade, de applåderade men ändå kände man innerst inne att de bara gjorde det för att visa sin uppskattning då jag; - I alla fall försökte.
Ska vi behöva vara så även i vuxen ålder, mot andra vuxna som är att betrakta som proffs inom sitt gebit? Det kostade faktiskt 630:- per person att se föreställningen "The Producers", och att då som besökare av en komisk fars/musikal motvilligt dra på smilbanden max en handfull gånger under 3 timmar är faktiskt ett underbetyg.
Men detta är på intet sätt första gången jag slagits av tanken hur vi har en tendens att släta över oduglighet eller bristande prestationer med att;
-Dom försökte i alla fall, visst var det väl okej, lite småkul.
För några år sedan såg jag Jesper Odelberg framföra sin stå up-show. Ni vet den där CP-skadade killen från Ljungskile som sittandes i sin permobil drar skämt om det vanliga samhällets intolerans och inställning till de som inte är som oss (kul förresten med stå upp-show, han som garanterat sitter ner hela föreställningen).
Nåja, det var samma där. Föreställningen höll en komisk nivå som om den hade framförts av Robert Gustafsson, Magnus Betnér eller någon annan storfräsare, med största sannorlikhet inneburit slutet på deras karriär, ett komikens harakiri. Men vad hände? Jo, publiken tjööööt av skratt, rentav kiknade. Nån pissade säkert på sig också. Men åt vaddå???
Svara mig, ni som under Jesper Odelbergs framträdande likväl som under "The Producers" höll på att drutta omkull av skratt. Vad var det NI såg eller hörde som jag inte ens anade? Jag skulle vilja veta, för jag förstod inte det roliga. Är det mig det är fel på? Nog för att jag skrattar åt Macken, Pang i Bygget, Tommy Cooper m.m. Men ändå, är jag så tappad att jag inte förstår dagens humor? Jag vägrar lägga huvudet på sned, applådera och skratta i mjugg bara för att nån överbetald lallare har försökt att vara rolig UTAN att lyckas.
Jag uppskattar ärlighet. Ni vet den där smutsiga, 100% äkta ärligheten som gör lika ont som den roar. Jag skulle vilja att vi som lagt ut nästan 700:- på en utekväll som inte lämnar någon form av välbehag efter sig sade ifrån. Men varför klagar vi inte? Varför skiter vi helt enkelt inte i att applådera in en halvdan ensemble fyra gånger bara för att traditionen/situationen kräver det?
Betänk att ni besöker Operakällaren och de dukar upp med vita dukar, kandelaber och finporslin, och sen serverar er en gorby-pirog som de tar 700:- för. Ni skulle garanterat gå i taket, protestera högljutt, skriva insändare, bo i en Pudas-låda utanför restaurangen i veckor med krav på upprättelse och pengarna tillbaka. Men på teatern, operan eller konsertscenen?
Nej då! Då räcker det med att vara tillräckligt känd, rik eller rent av handikappad för att komma undan med vad skit som helst.
Jag är förbryllad...
Upptagen eller självupptagen?
Har länge förundrat mig över många chefers förmåga att hela tiden hävda hur förbaskat upptagna dom är. Är det inte möten så är det budgetsamtal, kundvård, möten, möten och åter möten. ALLA chefer är minst lika upptagna. Jag vet inte om det är dåligt själförtroende eller ett behov att på egen hand motivera sin höga lön och sin roll som viktig person som ligger bakom. Hur som helst är det lite komiskt och rent av konstigt när man märker hur de inte lever som de lär. Upptagna eller självupptagna? Balansgången är svår och otydlig.
Idag hade man i programmet "Efter tio" på TV4 av någon anledning bjudit in två personer som var för sig på intet sätt personifierar oss vanliga människor. Jag pratar om Ebba Von Sydow och Martina Bonnier. Två flickor som enligt egen utsago är så jäkla trendmedvetna, viktiga och upptagna att man som titare mest borde vara tacksam över att dom rullar förbi i TV-rutan.
De inleder sin duvning av oss "vanliga" genom att visa hur man bäst klär sin julgran. Ebba väljer att i sin gran bortse från traditionellt julpynt och istället hänga upp fotografier på människor i hennes närhet. Ett kärlek/minnes/släkt-träd. Martina Bonnier däremot har inget bättre för sig än att klä sin gran i en brudklänning (!!?!). Utifrån denna bedrift får tjejerna sen med god hjälp av Malou Von Sivers raljera om hur man bör fira jul, och vad som är trendigt inom så väl mode som inredning.
Som en röd tråd genom hela deras utläggning om hur man är rätt eller fel, flikas då och då (läs varannan minut) in små haranger om hur upptagna dom är, och hur jobbigt dom har det. Ebba måste minsann uppdatera sin blogg på veckorevyn.com cirka sex gånger per dag. Martina Bonnier, hon är minsann chef för TRE tidningar och har inte tid för något så banalt som bloggskrivande. För vi ska minsann förstå hur krävande det är att vara ung, trendig, OCH chef.
Vänta nu tjejer! Ni sitter nu i nästan en timme på en måndag förmiddag och bajsar ur er åsikter om INGENTING. Samtidigt som ni betonar hur jäkla upptagna ni är att ni inte har tid för fritid, kompisar eller bloggande i någon större utsträckning. Om ni valt att avstå ert besök i "Efter tio" så hade ni dels fått tid över att göra nytta på era respektive arbetsplatser, samtidigt som ni hade besparat oss andra den ved som ni genom att öppna munnen lade på den brasa som tydliggör ett allt växande klassamhälle.
Själv är jag ruggigt imponerad över hur jag hunnit med att skriva detta, dammsuga huset, laga mat, lämna alice på dagis, bokat in en läkartid, sorterat tvätt och planerat kvällens middag.
Tur man inte är chef, då hade man inte haft tid för ett vanligt liv.
Idag hade man i programmet "Efter tio" på TV4 av någon anledning bjudit in två personer som var för sig på intet sätt personifierar oss vanliga människor. Jag pratar om Ebba Von Sydow och Martina Bonnier. Två flickor som enligt egen utsago är så jäkla trendmedvetna, viktiga och upptagna att man som titare mest borde vara tacksam över att dom rullar förbi i TV-rutan.
De inleder sin duvning av oss "vanliga" genom att visa hur man bäst klär sin julgran. Ebba väljer att i sin gran bortse från traditionellt julpynt och istället hänga upp fotografier på människor i hennes närhet. Ett kärlek/minnes/släkt-träd. Martina Bonnier däremot har inget bättre för sig än att klä sin gran i en brudklänning (!!?!). Utifrån denna bedrift får tjejerna sen med god hjälp av Malou Von Sivers raljera om hur man bör fira jul, och vad som är trendigt inom så väl mode som inredning.
Som en röd tråd genom hela deras utläggning om hur man är rätt eller fel, flikas då och då (läs varannan minut) in små haranger om hur upptagna dom är, och hur jobbigt dom har det. Ebba måste minsann uppdatera sin blogg på veckorevyn.com cirka sex gånger per dag. Martina Bonnier, hon är minsann chef för TRE tidningar och har inte tid för något så banalt som bloggskrivande. För vi ska minsann förstå hur krävande det är att vara ung, trendig, OCH chef.
Vänta nu tjejer! Ni sitter nu i nästan en timme på en måndag förmiddag och bajsar ur er åsikter om INGENTING. Samtidigt som ni betonar hur jäkla upptagna ni är att ni inte har tid för fritid, kompisar eller bloggande i någon större utsträckning. Om ni valt att avstå ert besök i "Efter tio" så hade ni dels fått tid över att göra nytta på era respektive arbetsplatser, samtidigt som ni hade besparat oss andra den ved som ni genom att öppna munnen lade på den brasa som tydliggör ett allt växande klassamhälle.
Själv är jag ruggigt imponerad över hur jag hunnit med att skriva detta, dammsuga huset, laga mat, lämna alice på dagis, bokat in en läkartid, sorterat tvätt och planerat kvällens middag.
Tur man inte är chef, då hade man inte haft tid för ett vanligt liv.
Ibland blir det felaktiga sååå kul...
Jag har en förkärlek till journalistiska felskrivningar och syftningsfel, för ofta blir det så kul för betraktaren när man hittar dessa välmenade men felformulerade journalistiska texterna. Se bara nedan vad UNT skrev om rånförsöket mot Willys i Gottsunda den 6/10-08.
"De två män som på måndagskvällen utsatte livsmedelsbutiken Willys i Gottsunda centrum för ett rånförsök var ännu på tisdagsförmiddagen på fri fot. - Vi har fått in några tips som ska bearbetas, säger Uppsalapolisens talesman Christer Nordström.
" Det var strax före stängningsdags kl 21 på måndagskvällen som två män, maskerade med huvud och näsdukar trängde sig in genom entrén och fram till butikens kassalinje. Där hotades en kassörska. De försökte också bryta upp kassamaskinens låsta box för sedlar, men utan att lyckas "
Hahaha, visst är det kul. Gärningsmännen var maskerade med huvud och näsdukar !!!
Vilket jobb. Jag kan se dessa ynglingar framför mig när de sitter hemma i sin unkis-lya och planerar brottet.
-Öh, Berra. Jag tycker vi tar på oss huvudet
- Ja, vilken bra idé. Men ska vi ha huvudet på oss så borde vi väl även ta med några näsdukar?
-Ja, va bra. Då tar du näsdukar så packar jag ner huvudet så ses vi om en timme i närheten av butiken
// Kram på er
Dråpliga händelser drabbar oss alla....
Det är många av mina vänner som av någon outgrundlig anledning alltid råkar ut för mer eller mindre dråpliga händelser. Själv tycker jag att jag sköter mig rätt bra och sällan råkar ut för något värt att berätta om. Men så kom jag att tänka på en händelse...
Under våren 2000 bodde jag i ett gettoliknande hyreskomplex i utkanten av Västerås. Mitt liv på den tiden bestod mest av att jobba, äta sova och festa. I fastigheten där jag bodde fanns en större tvättstuga som jag delade med ett hundratal andra hyresgäster.
Det här var en fredag förmiddag och jag var i full färd med att snart åka till Stockholm för en helg fylld av fest och annat skoj tillsammans med en av mina närmaste kompisar. För att ha partygarderoben i finaste form bokade jag spontant en tvätttid som jag utnyttjade till fullo samma dag. När klockan passerat 15 raffsade jag ihop tvätten som suttit på tork i tvättstugan innan jag halvspringande begav mig mot den buss som skulle ta mig till tåget.
Nämnas bör att på den här tiden var en liten hobby jag hade, att lite i smyg spana in en makalöst vacker negress som huserade i granntrappen. Välformad, cirka 35 år gammal och en riktig "vurping". En tjej som ALLA män i grannskapet suktade efter.
Nåja, i alla fall åkte jag till Stockholm där jag fick en fantastiskt rolig partyhelg. När helgen var över åkte jag kommande måndag tåget hemåt igen. Min hemkomst sammanföll tidsmässigt med den busstur då majoriteten av mina grannar kom hem från jobbet. Bussen var såldes välfylld när vi stannade till vid Liegatans hållplats. Trötta och lagom uttråkade släpade vi fötterna efter oss i riktning mot hyreskomplexets åtta våningar som tornade upp sig framför oss.
När vi (ett 30-tal personer) sakta genar över parkeringen hörs ett svagt;
-Hallå killen..... killen...killen.....hallå !!
Detta upprepas några gånger utan att någon av oss som är på väg mot fastigheten reagerar nämnvärt. Vi tänkte nog alla att: Det gäller inte mig, hon/han ropar på nån annan. Men då ropen tilltar och den tidigare svaga rösten nu blir allt starkare i sina försök att nå uppmärksamhet så börjar vi alla sakta snegla uppåt utmed husets fasad..
-Hallå! Killen ... killen..... hallå.......killen !!
Vi är nu ett 20-tal personer som står utanför detta komplex och sakta reser blicken upp mot 5:e våningen där ropen kommer ifrån. Å vad får vi se? Jo, där står negressen, denna super-puma......
......med MINA kalsonger viftandes i handen och ropar;
-Hallå killen, killen...du glömde killen...du glömde..!
Varvid hon i nästa ögonblick försiktigt släpper mina kallingar som då sakta sakta svävar likt en flygande matta genom luften innan dom fångas upp av mig.
Jag stoppar försiktigt ner dom i jackfickan innan jag raskt försvinner in i trappuppgången under lystna och avundsjuka blickar från de 10-15 män som nyss beskådat denna händelse. Vad dom trodde och hur kalsongerna hamnat hos negressen var det fler än jag som funderade över den kvällen...
PS. Jag hade glömt dem kvar i torktumlaren föregående fredag och snäll-negressen hade ömt vårdat dom i väntan på att jag skulle dyka upp igen. DS.
Under våren 2000 bodde jag i ett gettoliknande hyreskomplex i utkanten av Västerås. Mitt liv på den tiden bestod mest av att jobba, äta sova och festa. I fastigheten där jag bodde fanns en större tvättstuga som jag delade med ett hundratal andra hyresgäster.
Det här var en fredag förmiddag och jag var i full färd med att snart åka till Stockholm för en helg fylld av fest och annat skoj tillsammans med en av mina närmaste kompisar. För att ha partygarderoben i finaste form bokade jag spontant en tvätttid som jag utnyttjade till fullo samma dag. När klockan passerat 15 raffsade jag ihop tvätten som suttit på tork i tvättstugan innan jag halvspringande begav mig mot den buss som skulle ta mig till tåget.
Nämnas bör att på den här tiden var en liten hobby jag hade, att lite i smyg spana in en makalöst vacker negress som huserade i granntrappen. Välformad, cirka 35 år gammal och en riktig "vurping". En tjej som ALLA män i grannskapet suktade efter.
Nåja, i alla fall åkte jag till Stockholm där jag fick en fantastiskt rolig partyhelg. När helgen var över åkte jag kommande måndag tåget hemåt igen. Min hemkomst sammanföll tidsmässigt med den busstur då majoriteten av mina grannar kom hem från jobbet. Bussen var såldes välfylld när vi stannade till vid Liegatans hållplats. Trötta och lagom uttråkade släpade vi fötterna efter oss i riktning mot hyreskomplexets åtta våningar som tornade upp sig framför oss.
När vi (ett 30-tal personer) sakta genar över parkeringen hörs ett svagt;
-Hallå killen..... killen...killen.....hallå !!
Detta upprepas några gånger utan att någon av oss som är på väg mot fastigheten reagerar nämnvärt. Vi tänkte nog alla att: Det gäller inte mig, hon/han ropar på nån annan. Men då ropen tilltar och den tidigare svaga rösten nu blir allt starkare i sina försök att nå uppmärksamhet så börjar vi alla sakta snegla uppåt utmed husets fasad..
-Hallå! Killen ... killen..... hallå.......killen !!
Vi är nu ett 20-tal personer som står utanför detta komplex och sakta reser blicken upp mot 5:e våningen där ropen kommer ifrån. Å vad får vi se? Jo, där står negressen, denna super-puma......
......med MINA kalsonger viftandes i handen och ropar;
-Hallå killen, killen...du glömde killen...du glömde..!
Varvid hon i nästa ögonblick försiktigt släpper mina kallingar som då sakta sakta svävar likt en flygande matta genom luften innan dom fångas upp av mig.
Jag stoppar försiktigt ner dom i jackfickan innan jag raskt försvinner in i trappuppgången under lystna och avundsjuka blickar från de 10-15 män som nyss beskådat denna händelse. Vad dom trodde och hur kalsongerna hamnat hos negressen var det fler än jag som funderade över den kvällen...
PS. Jag hade glömt dem kvar i torktumlaren föregående fredag och snäll-negressen hade ömt vårdat dom i väntan på att jag skulle dyka upp igen. DS.
Med såna rättskaffens kristna behöver man inga fiender
För någon vecka sen uppdagades det att en kvinna under nio års tid suttit inlåst i en mindre campingstuga på en camping i Eksjö. Många är vi som förfäras över kvinnans tillvaro och hur hennes man lyckats hålla henne inlåst och undangömd så länge.
Nu visar det sig dels att kvinnan inte varit helt avskiljd, utan i sällskap med sin minst sagt överkontrollerande make faktiskt var ute nattetid på kortare promenader. Det som får mig att häpna över den här historien är inte främst själva inlåsningen, utan mer det faktum att den kristna grupp i Eksjö som kände till paret och deras situation inte gjorde något.
Så här säger campingvärden Siwert Arrehn till Aftonbladet;
- Jag misstänkte ju att något var galet. Jag har försökt tala med kvinnan och frågat om hon är nöjd med sitt liv. Hon svarade då alltid att hon var nöjd.
- För att kunna tala med henne ensam var jag tvungen att lura iväg mannen. När jag knackade på dörren så öppnade hon fönstret lite så jag kunde prata med henne genom springan. Dörren var alltid låst och på insidan hade någon satt för en stor kätting.
Men hallå!! Siwert !!!! Vad krävs det för att du, som den gode kristen du är ska förstå att något är allvarligt fel? Jag blir så arg. Här visar de goda kristna upp hur medmänskliga vissa av er egentligen är. Att ni är mot aborter och inte tål homosexuella är en sak som i sig är svår att förstå, men att försöka hjälpa någon i kvinnans situation genom att knipa käft och bara godtyckligt bjuda mannen på månadshyra efter månadshyra, för att man "Gärna vill hjälpa människor som har det svårt" rimmar väldigt illa. Skäms på er och ta ert ansvar tillsammans med mannen i fråga. Ni är medskyldiga till kvinnans mångåriga lidande.
Jag mår illa...
Skadan är nu tyvärr redan skedd och kvinnan får nu vård, men ändå. Skrämmande att ingen slog larm tidigare.
Nu visar det sig dels att kvinnan inte varit helt avskiljd, utan i sällskap med sin minst sagt överkontrollerande make faktiskt var ute nattetid på kortare promenader. Det som får mig att häpna över den här historien är inte främst själva inlåsningen, utan mer det faktum att den kristna grupp i Eksjö som kände till paret och deras situation inte gjorde något.
Så här säger campingvärden Siwert Arrehn till Aftonbladet;
- Jag misstänkte ju att något var galet. Jag har försökt tala med kvinnan och frågat om hon är nöjd med sitt liv. Hon svarade då alltid att hon var nöjd.
- För att kunna tala med henne ensam var jag tvungen att lura iväg mannen. När jag knackade på dörren så öppnade hon fönstret lite så jag kunde prata med henne genom springan. Dörren var alltid låst och på insidan hade någon satt för en stor kätting.
Men hallå!! Siwert !!!! Vad krävs det för att du, som den gode kristen du är ska förstå att något är allvarligt fel? Jag blir så arg. Här visar de goda kristna upp hur medmänskliga vissa av er egentligen är. Att ni är mot aborter och inte tål homosexuella är en sak som i sig är svår att förstå, men att försöka hjälpa någon i kvinnans situation genom att knipa käft och bara godtyckligt bjuda mannen på månadshyra efter månadshyra, för att man "Gärna vill hjälpa människor som har det svårt" rimmar väldigt illa. Skäms på er och ta ert ansvar tillsammans med mannen i fråga. Ni är medskyldiga till kvinnans mångåriga lidande.
Jag mår illa...
Skadan är nu tyvärr redan skedd och kvinnan får nu vård, men ändå. Skrämmande att ingen slog larm tidigare.
Åh vilken underbar vecka..
Då var man hemma i Svedala igen efter en helt fantastisk vecka på den franska rivieran.
Sol och mellan 28-32 grader i en hel vecka känns väldigt lyxigt så här i sommarens slutskede. Vi flög till Nice förra lördagen och det var verkligen spänning i luften. Alice som fyller två år i november skulle åka på sin första riktiga utlandsresa. Uppladdningen med packning, tidig frukost på Arlanda och allmän beskådning av flygplatsens alla väntande flygplan bidrog till att både ögonen och förväntningarna var större än någon gång tidigare.
Flygresan i sig levde kanske inte riktigt upp till Alice förväntningar. Nyhetens behag lade sig tämligen omgående och i kombination med värme, trötthet och alldeles för trånga säten tilltog i stället otålighet och en del gråt.
Väl nere i Nice väntade sen nästan två timmars köande vid Europcars kontor för att få hämta ut den redan förbokade bilen. Ingen fara egentligen då vi ändå hade en hel veckas skön semester framför oss, men man kunde ju ändå hoppas på att organisationen varit bättre. Värmen ute på parkeringen bidrog också till viss frustration, men så småningom fick vi ut vår bil och kunde åka mot det hyrda huset i Cagnes Sur Mer (9 km söder om Nice).
Här ligger Lasse och solar, medan Emelie, Alice och Lisbeth njuter av värmen på altanen
Huset som ägs av Akademikerförbundet SSR ligger vackert inne på ett privat, larmat och grindförsett bostadsområde cirka 50 meter över havet och 4-5 km från centrala Cagnes Sur Mer och havet. Huset, ett tvåvåningshus med två radhuslägenheter i varje överträffade verkligen våra förväntningar. Rent och fräscht, en stor lummig gräsmatta på baksidan, en härlig altan och bara 30 meter till en för områdets boende privat pool.
Emelie njuter i solsängen på baksidan av vår härliga tomt
Solande och badande uppe vid huset, varvades med havsbad nere vid centrala stan och kustremsan. Franska rivieran är verkligen fantastisk. Flygresan är bara drygt två timmar, där finns ett klimat värdigt länder som Turkiet, god mat, god dryck och ett trevligt bemötande. På minuskontot hamnar väl prisbilden och trafikrytmen. Det är DYRT att frottera sig med jetsetarna på rivieran, och det är LIVSFARLIGT att köra bil då allt som oftast tuffast kör gäller. Tutor, fulfingrar och annat är vardagsmat när man rör sig på vägarna. Parkerar gör man där man har lust och svänger gör man utan att blinka. Så det vill till att man är försiktig om man inte vill krascha hyrbilen eller spendera semestern på sjukhus.
Håller man sig dock på motorvägarna så är trafikrytmen lite bättre, och undviker man krogar och restauranger i centrala Nice, Cannes och Monte Carlo så kan man leva ungefär som i Sverige. Det som är lite tråkigt när man ska handla mat och dylikt i Frankrike så får man nöja sig med det som landet har att erbjuda. De importerar i stort sett ingenting. Så finns det ingen bra frukt för årstiden så är utbudet i affären detsamma. Valmöjlgiheten som vi ges i våra svenska butiker känns rätt snart som en konsumtionslyx utöver det vanliga.
Vi var en kortis till Nice, där Emelies pappa lyckades beställa in en Biff Tartar (råbiff) när vi på grund av stress och dåligt lokalsinne hamnade på ett schyffe till lunchrestaurang. Råbiffen var onekligen rå i ordets rätta bemärkelse och efter nån dag med krånglande mage så var tartar-biffen bara kvar som ett kul minne.
Vi åkte mot slutet av veckan till Cannes. En stad lik de övriga, med gamla fina hus utmed strandpromenaden och en kustremsa och central strandremsa som inbjöd till bad och allmän avkoppling. Kul att som "lantis" få komma till Cannes och se all den lyx och det överflöd som de omåttligt rika turisterna förgyller staden med. Kolla bara in båten här nedan. En bra sommar i Stockholm kan man få se en sån här båt. Här i Cannes var det kanske 50-60 likvärdiga båtar samtidigt. Herregud.!!
Rätt coolt med en båt som är 50-60 meter lång, har tre våningar och besättning på 10 personer. Obs! Missa inte helikoptern på övre akterdäck. Kan ju alltid vara bra om man vill åka iväg och spontanshoppa lite.
Vi var ju så klart även tvugna att bada lite när vi ändå hamnade på stranden
Sol och mellan 28-32 grader i en hel vecka känns väldigt lyxigt så här i sommarens slutskede. Vi flög till Nice förra lördagen och det var verkligen spänning i luften. Alice som fyller två år i november skulle åka på sin första riktiga utlandsresa. Uppladdningen med packning, tidig frukost på Arlanda och allmän beskådning av flygplatsens alla väntande flygplan bidrog till att både ögonen och förväntningarna var större än någon gång tidigare.
Flygresan i sig levde kanske inte riktigt upp till Alice förväntningar. Nyhetens behag lade sig tämligen omgående och i kombination med värme, trötthet och alldeles för trånga säten tilltog i stället otålighet och en del gråt.
Väl nere i Nice väntade sen nästan två timmars köande vid Europcars kontor för att få hämta ut den redan förbokade bilen. Ingen fara egentligen då vi ändå hade en hel veckas skön semester framför oss, men man kunde ju ändå hoppas på att organisationen varit bättre. Värmen ute på parkeringen bidrog också till viss frustration, men så småningom fick vi ut vår bil och kunde åka mot det hyrda huset i Cagnes Sur Mer (9 km söder om Nice).
Här ligger Lasse och solar, medan Emelie, Alice och Lisbeth njuter av värmen på altanen
Huset som ägs av Akademikerförbundet SSR ligger vackert inne på ett privat, larmat och grindförsett bostadsområde cirka 50 meter över havet och 4-5 km från centrala Cagnes Sur Mer och havet. Huset, ett tvåvåningshus med två radhuslägenheter i varje överträffade verkligen våra förväntningar. Rent och fräscht, en stor lummig gräsmatta på baksidan, en härlig altan och bara 30 meter till en för områdets boende privat pool.
Emelie njuter i solsängen på baksidan av vår härliga tomt
Solande och badande uppe vid huset, varvades med havsbad nere vid centrala stan och kustremsan. Franska rivieran är verkligen fantastisk. Flygresan är bara drygt två timmar, där finns ett klimat värdigt länder som Turkiet, god mat, god dryck och ett trevligt bemötande. På minuskontot hamnar väl prisbilden och trafikrytmen. Det är DYRT att frottera sig med jetsetarna på rivieran, och det är LIVSFARLIGT att köra bil då allt som oftast tuffast kör gäller. Tutor, fulfingrar och annat är vardagsmat när man rör sig på vägarna. Parkerar gör man där man har lust och svänger gör man utan att blinka. Så det vill till att man är försiktig om man inte vill krascha hyrbilen eller spendera semestern på sjukhus.
Håller man sig dock på motorvägarna så är trafikrytmen lite bättre, och undviker man krogar och restauranger i centrala Nice, Cannes och Monte Carlo så kan man leva ungefär som i Sverige. Det som är lite tråkigt när man ska handla mat och dylikt i Frankrike så får man nöja sig med det som landet har att erbjuda. De importerar i stort sett ingenting. Så finns det ingen bra frukt för årstiden så är utbudet i affären detsamma. Valmöjlgiheten som vi ges i våra svenska butiker känns rätt snart som en konsumtionslyx utöver det vanliga.
Vi var en kortis till Nice, där Emelies pappa lyckades beställa in en Biff Tartar (råbiff) när vi på grund av stress och dåligt lokalsinne hamnade på ett schyffe till lunchrestaurang. Råbiffen var onekligen rå i ordets rätta bemärkelse och efter nån dag med krånglande mage så var tartar-biffen bara kvar som ett kul minne.
Vi åkte mot slutet av veckan till Cannes. En stad lik de övriga, med gamla fina hus utmed strandpromenaden och en kustremsa och central strandremsa som inbjöd till bad och allmän avkoppling. Kul att som "lantis" få komma till Cannes och se all den lyx och det överflöd som de omåttligt rika turisterna förgyller staden med. Kolla bara in båten här nedan. En bra sommar i Stockholm kan man få se en sån här båt. Här i Cannes var det kanske 50-60 likvärdiga båtar samtidigt. Herregud.!!
Rätt coolt med en båt som är 50-60 meter lång, har tre våningar och besättning på 10 personer. Obs! Missa inte helikoptern på övre akterdäck. Kan ju alltid vara bra om man vill åka iväg och spontanshoppa lite.
Vi var ju så klart även tvugna att bada lite när vi ändå hamnade på stranden
Bjussar på....
något som ligger mig varmt om hjärtat. Nämligen musikkårsmusik. Vet ej om det heter så, men jag har alltid kallat det så. Allt sedan min pappa skötte trumman i Hallstahammars musikkår på 1970 och 80-talet har jag älskat det pampiga och vältajmade i en samspelt musikkår. Här bjuder jag på Arméns musikkår som framför "Under Blågul Fana".
Håll till godo!
http://www.youtube.com/watch?v=PjsP1_MYTfU
Håll till godo!
http://www.youtube.com/watch?v=PjsP1_MYTfU
Vi hade i alla fall tur med vädret....
... ja så skulle man verkligen kunna säga om förra helgens lilla tripp till Fjäderholmarna utanför Stockholm. Vi åkte dit tillsammans med mina och Emelies föräldrar som ett litet firande av mammas 60-årsdag. Fjädreholmarna ligger cirka 20 minuters båtresa från Stockholm och är en söt, pittoresk liten ö, med krogar, kiosker, hantverksbodar och ett litet bad.
Resan dit skedde verkligen i sommarvärmens elfte timme. Efter flera veckor med gassande sol och tropisk värme fick vi inledningsvis även här en underbar dag med sol, värme och trevligt sällskap. Men när fika, lunch och allmän seightseeing var avklarad och bara hemresan återstod tornade molnen upp sig på himlen och åskan mullrade över nejden.
Jag själv hängandes på en bänk, Fjäderholmarna augusti 2008
En toppendag på alla sätt. Om det inte vore för maten. Vi åt (på familjen Axelssons bekostnad) på Fjärderholmarnas krog. En till ytan proper, rätt exklusiv sjökrog med fantastisk utsikt över Stockholms Skärgård. En välartad servitör tog väl hand om oss, och fan vore väl annars. När maträtterna kostade drygt 300:- /person och billigaste flaskan vin gick lös på 670:- så kan man väl nästan få kräva klanderfri service.
Tyvärr så var maten bara god, men inte så mycket mer. Tråkigt då menyns utformning och maträtternas prislappar lovade mer än vad köket kunde leva upp till. Ett varningens finger till er som skall till Fjäderholmarna. Är ni INTE ekonomiskt oberoende eller skall imponera på en nyfunnen flört, gå till den enklare gatuköksliknande serveringen lite längre bort. Den kulinariska upplevelsen blir nog minst lika god, om man bara kan tänka sig leva med en något sämre utsikt.
Fjäderhomarnas Krog. Bra läge, sämre mat, hemska priser
Hur som helst var det ändå mycket trevligt och jag skulle gärna återvända nån sommardag, med badkläder, picnic-korg och en medhavd flaska vin. Stockholms skärgård är fantastisk och Fjäderholmarnas närhet till city gör den väl värd ett spontanbesök.
Nu väntar några få timmars packande innan vi åker till Arlanda för en veckas sol och bad på den franska rivieran. Mysigt värre! Avslutar med en bild på mina härliga föräldrar, Mona och Dan. Kärleksfulla, snälla, lagom fumliga men ändå helt underbara. Pappa hade precis raderat minneskortet i deras kamera + gjort slut på batteriet så jag fick föreviga dom som bevis på att de faktiskt varit med på resan *L*.
Resan dit skedde verkligen i sommarvärmens elfte timme. Efter flera veckor med gassande sol och tropisk värme fick vi inledningsvis även här en underbar dag med sol, värme och trevligt sällskap. Men när fika, lunch och allmän seightseeing var avklarad och bara hemresan återstod tornade molnen upp sig på himlen och åskan mullrade över nejden.
Jag själv hängandes på en bänk, Fjäderholmarna augusti 2008
En toppendag på alla sätt. Om det inte vore för maten. Vi åt (på familjen Axelssons bekostnad) på Fjärderholmarnas krog. En till ytan proper, rätt exklusiv sjökrog med fantastisk utsikt över Stockholms Skärgård. En välartad servitör tog väl hand om oss, och fan vore väl annars. När maträtterna kostade drygt 300:- /person och billigaste flaskan vin gick lös på 670:- så kan man väl nästan få kräva klanderfri service.
Tyvärr så var maten bara god, men inte så mycket mer. Tråkigt då menyns utformning och maträtternas prislappar lovade mer än vad köket kunde leva upp till. Ett varningens finger till er som skall till Fjäderholmarna. Är ni INTE ekonomiskt oberoende eller skall imponera på en nyfunnen flört, gå till den enklare gatuköksliknande serveringen lite längre bort. Den kulinariska upplevelsen blir nog minst lika god, om man bara kan tänka sig leva med en något sämre utsikt.
Fjäderhomarnas Krog. Bra läge, sämre mat, hemska priser
Hur som helst var det ändå mycket trevligt och jag skulle gärna återvända nån sommardag, med badkläder, picnic-korg och en medhavd flaska vin. Stockholms skärgård är fantastisk och Fjäderholmarnas närhet till city gör den väl värd ett spontanbesök.
Nu väntar några få timmars packande innan vi åker till Arlanda för en veckas sol och bad på den franska rivieran. Mysigt värre! Avslutar med en bild på mina härliga föräldrar, Mona och Dan. Kärleksfulla, snälla, lagom fumliga men ändå helt underbara. Pappa hade precis raderat minneskortet i deras kamera + gjort slut på batteriet så jag fick föreviga dom som bevis på att de faktiskt varit med på resan *L*.
Jag har inte glömt av er...
Däremot så har jag haft en tämligen skön sommar, med mycket avkoppling, sol och bad. Därför har det blivit väldigt sparsamt med bloggandet. Konstigt nog har det desssutom varit väldigt lite att fundera över, alternativt reta upp sig på.
Jag har fortfarande lite ledighet kvar innan jag återgår i full drift på SOS Alarm. Pappaledighet och semester bakades ihop och jag är nu ledig till 25 augusti. Innan jobb och ansvar tar vid så ska jag, Emelie och Alice hinna med en liten tripp till Stockholm, kanske en kryssning, men framför allt en skön semestervecka i ett hyrt hus i Nice, Frankrike.
Det skall bli så härligt att få åka på en "riktig" semester, och det skall bli mycket kul att se hur Alice tar emot fenomenet "att flyga".
Jag har fortfarande lite ledighet kvar innan jag återgår i full drift på SOS Alarm. Pappaledighet och semester bakades ihop och jag är nu ledig till 25 augusti. Innan jobb och ansvar tar vid så ska jag, Emelie och Alice hinna med en liten tripp till Stockholm, kanske en kryssning, men framför allt en skön semestervecka i ett hyrt hus i Nice, Frankrike.
Det skall bli så härligt att få åka på en "riktig" semester, och det skall bli mycket kul att se hur Alice tar emot fenomenet "att flyga".
Bjuder på några bilder från sommaren som gott så långt. Många långa härliga promenader har det blivit i vår hemort Surahammar, men också en cykeltur via Olberga till grannkommunen Hallstahammar där jag och Alice käkade glass.
Promenaderna har gått från huset på Stråkvägen, via Bruksgatan, förbi Musikspectrum, bruksparken, bruksmuseét och ner till Strömsholms kanal. Där har vi allt som oftast stannat till nån halvtimme för en liten picnic innan vi kilar över bron vid Sättern (bakom badhuset) och vidare hemåt. Alice älskar att vara där. Mycket pga att det är väldigt grönt och fint och många pinnar och stenar att plocka med, men kanske främst för att den gamla kanalen med sina gamla slusspassager erbjuder ett eko utöver det vanliga.
Alice är inte sen att utnyttja möjligheten till avgrundsvrål utan tjuter ofta för full hals så det ekar över omgivningarna. Tur då att det inte finns så många bostadshus i närheten, med tanke på att vi ofta går våra promenader vid 07.30 på morgonen. Nedan ser ni Alice i full hals.....*Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah*
Promenaderna har gått från huset på Stråkvägen, via Bruksgatan, förbi Musikspectrum, bruksparken, bruksmuseét och ner till Strömsholms kanal. Där har vi allt som oftast stannat till nån halvtimme för en liten picnic innan vi kilar över bron vid Sättern (bakom badhuset) och vidare hemåt. Alice älskar att vara där. Mycket pga att det är väldigt grönt och fint och många pinnar och stenar att plocka med, men kanske främst för att den gamla kanalen med sina gamla slusspassager erbjuder ett eko utöver det vanliga.
Alice är inte sen att utnyttja möjligheten till avgrundsvrål utan tjuter ofta för full hals så det ekar över omgivningarna. Tur då att det inte finns så många bostadshus i närheten, med tanke på att vi ofta går våra promenader vid 07.30 på morgonen. Nedan ser ni Alice i full hals.....*Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah*
Bäst, världsbäst, berömd eller världsberömd..
Sitter här i soffan och förundras. Förundras över medias förmåga att haussa kollegor och andra semikändisar till nivåer som inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Ofta har våra radio- och TV-program olika gäster. Människor som på ett eller annat sätt är duktiga och aktuella inom just sitt gebit. Problemet är att programledarna i de berörda programmen inte riktigt kan dölja sin förtjusning över att ha just dessa människor som gäster.
Samma fenomen återspeglas även i kvällstidningar när någon obskyr semi-idrottare åker fast för rattfylla, våldtäkt eller liknande. Ofta benämns personen som Idrottsstjärna.
Det jag fastnade för idag var Nyhetsmorgon i TV4. Där man just nu intervjuar "Sveriges bästa entreprenör". Hon heter tydligen Susanne och grundade ett företag som heter Granit. Jag kan inte förstå detta gullande med gäster. Varför ljuga upp dom till nivåer som deras prestationer aldrig kan leva upp till? Vad är det som gör denna totalt okända Susanne till Sveriges bästa entreprenör? INGENTING.
Jag tycker att media i stort ska bli mer kritiska till sina gäster, gäster som för övrigt oftast är flyktigt bekanta med någon på berörd redaktion. Jag vet själv efter mina år inom Sveriges Radio att de i de flesta fall är ren panik som gör att redaktionen i sista sekund får spåna fram förslag på bra gäster. Oftast slutar det med att någon känner någon som är medial och som får fungera substitut för den riktiga kändis eller huvudperson som inte kan, eller vill komma till programmet.
Ni anar inte hur mycket inavel det är i mediavärlden. Förr sa man att "Staten och kapitalet sitter i samma båt". På samma sätt kan man säga att den tredje statsmakten, MEDIA sitter allt för ofta i knäet med sina gäster och det man rapporterar om. Resultatet? Ja allt som oftast blir det blaha-intervjuer med ryggdunkande och helt utan kritiska frågeställningar. Tänk själva, hur lätt skulle DU ha för att kritiskt intervjua din bästa vän?
När man som jag är uppväxt i en mindre ort på landet, är vi även här vana med att folk tillskrivs en status som på intet sätt lever upp til lderas prestationer. Här blir man ofta världsberömd, om än bara i västmanland. Äras den som äras bör, men ni som lyssnar mycket på radio, ser mycket på TV eller läser mycket tidningar. Tro inte på allt ni hör, oftast är halva sanningen just inte sann...
Samma fenomen återspeglas även i kvällstidningar när någon obskyr semi-idrottare åker fast för rattfylla, våldtäkt eller liknande. Ofta benämns personen som Idrottsstjärna.
Det jag fastnade för idag var Nyhetsmorgon i TV4. Där man just nu intervjuar "Sveriges bästa entreprenör". Hon heter tydligen Susanne och grundade ett företag som heter Granit. Jag kan inte förstå detta gullande med gäster. Varför ljuga upp dom till nivåer som deras prestationer aldrig kan leva upp till? Vad är det som gör denna totalt okända Susanne till Sveriges bästa entreprenör? INGENTING.
Jag tycker att media i stort ska bli mer kritiska till sina gäster, gäster som för övrigt oftast är flyktigt bekanta med någon på berörd redaktion. Jag vet själv efter mina år inom Sveriges Radio att de i de flesta fall är ren panik som gör att redaktionen i sista sekund får spåna fram förslag på bra gäster. Oftast slutar det med att någon känner någon som är medial och som får fungera substitut för den riktiga kändis eller huvudperson som inte kan, eller vill komma till programmet.
Ni anar inte hur mycket inavel det är i mediavärlden. Förr sa man att "Staten och kapitalet sitter i samma båt". På samma sätt kan man säga att den tredje statsmakten, MEDIA sitter allt för ofta i knäet med sina gäster och det man rapporterar om. Resultatet? Ja allt som oftast blir det blaha-intervjuer med ryggdunkande och helt utan kritiska frågeställningar. Tänk själva, hur lätt skulle DU ha för att kritiskt intervjua din bästa vän?
När man som jag är uppväxt i en mindre ort på landet, är vi även här vana med att folk tillskrivs en status som på intet sätt lever upp til lderas prestationer. Här blir man ofta världsberömd, om än bara i västmanland. Äras den som äras bör, men ni som lyssnar mycket på radio, ser mycket på TV eller läser mycket tidningar. Tro inte på allt ni hör, oftast är halva sanningen just inte sann...
Snart midsommar och Emelie har semester..
Nu är det snart dags igen. Midsommarafton står för dörren och precis som vanligt är jag förberedd på 10 plusgrader, kraftig vind och en del regnskurar. Jag vet inte vad det är med just midsommaraftonen men den drar onekligen till sig busväder.
Nu sitter jag här och väntar på Emelie. Frugan går på sin första del av semestern idag. Ska bli skönt för henne och den här ledigheten är min älskling sannerligen värd. Hon har precis som jag haft häcken full på jobbet, och när dessutom pendlandet tar på krafterna, ja då kan det vara skönt att få vara hemma och ladda batterierna. Två veckor ledigt, sen tre veckors jobb innan ytterliga tre veckors semester tar vid. Då åker vi till ett hyrt hus med pool i Nice ihop med Alice mormor och morfar. Ska bli så kul och trevlig. Framför allt att se hur Alice tar emot fenomenet flygplan och allt vad det innebär.
Imorgon ska vi åka med mina föräldrar till Skräddartorp utanför Virsbo (norr om Surahammar) på midsommarfirande. Det ska bli kul att se hur Alice tar emot denna tradition. Jag har inte varit vid Skräddartorp sedan 1979 (!). Ska bli kul att se hur det ser ut där idag, och vad de erbjuder för typ av firande. När jag var liten var det både gott om lekar, spelemän, fiskdamm, servering och en mysig miljö. På kvällen sen blir det grilning och lite midsommarmat här hemma i huset. Ska bli lagom avancerat men mycket trevligt.
Jag och Alice har idag varit hemma hos min bror Magnus och Alice kusiner Frans och Herman. Det var kul för dom att få leka lite ihop, och jag fick en stund med brorsan över en kopp kaffe. Frans är så härlig. När jag skulle åka hem säger han:
-Mattias, lova att du snart kommer hit igen.
Jag svarar att;
-Det kan du skriva upp, jag kommer tillbaka så snart jag kan.
Frans går då fram, drar mig i byxbenet och säger:
- Mattias, jag skan inte skriva, men jag kan rita en moped om det är okej.
Barn är underbara!!
Stoppar in några bilder från dagens besök i V-ås.
Nu sitter jag här och väntar på Emelie. Frugan går på sin första del av semestern idag. Ska bli skönt för henne och den här ledigheten är min älskling sannerligen värd. Hon har precis som jag haft häcken full på jobbet, och när dessutom pendlandet tar på krafterna, ja då kan det vara skönt att få vara hemma och ladda batterierna. Två veckor ledigt, sen tre veckors jobb innan ytterliga tre veckors semester tar vid. Då åker vi till ett hyrt hus med pool i Nice ihop med Alice mormor och morfar. Ska bli så kul och trevlig. Framför allt att se hur Alice tar emot fenomenet flygplan och allt vad det innebär.
Imorgon ska vi åka med mina föräldrar till Skräddartorp utanför Virsbo (norr om Surahammar) på midsommarfirande. Det ska bli kul att se hur Alice tar emot denna tradition. Jag har inte varit vid Skräddartorp sedan 1979 (!). Ska bli kul att se hur det ser ut där idag, och vad de erbjuder för typ av firande. När jag var liten var det både gott om lekar, spelemän, fiskdamm, servering och en mysig miljö. På kvällen sen blir det grilning och lite midsommarmat här hemma i huset. Ska bli lagom avancerat men mycket trevligt.
Jag och Alice har idag varit hemma hos min bror Magnus och Alice kusiner Frans och Herman. Det var kul för dom att få leka lite ihop, och jag fick en stund med brorsan över en kopp kaffe. Frans är så härlig. När jag skulle åka hem säger han:
-Mattias, lova att du snart kommer hit igen.
Jag svarar att;
-Det kan du skriva upp, jag kommer tillbaka så snart jag kan.
Frans går då fram, drar mig i byxbenet och säger:
- Mattias, jag skan inte skriva, men jag kan rita en moped om det är okej.
Barn är underbara!!
Stoppar in några bilder från dagens besök i V-ås.
Frans tittar fram mellan grenarna
Alice och Herman skrattar ikapp på trappen
Fridens!
Varför?
Jaha! Så har då ännu ett mästerskap där Sverige enligt alla experter "kunde gå hela vägen och vinna turneringen" tagit slut. Sverige förlorar mot Ryssland med 0-2 och det är så rättvist. Sverige var så tamt, så blekt och när man visar upp en kombination av uselt försvarsspel med lika uselt och tafatt anfallsspel, ja då vinner man inga matcher.
Måste ändå få förundras lite över att Johan Elmander får spela hela matchen. Han sprang, och sprang och sprang, men redan i första halvlek (som för övrigt var den värsta upplevelsen av utskåpning som jag skådat) var Elmander bortgjord och tillintetgjord på sin högerkant.
Jag skulle kunna sitta och spy galla om den, och den och den men jag inser att det är lönlöst. Idag fick vi stryk av ett lag som inte bara var ett, utan snarare tre, fyra, fem nummer större. Det är så tungt att inse att den eminenta uppvisning Sverige gav mot Spanien bara var en rökridå som försatte mig och landets samtliga fotbollsexperter i en falsk magkänsla om avancemang.
Ryssland gick vidare och jag tror de kan gå långt. Inte då bara för att de slog Sverige ikväll. Det hade nog rätt många landslag gjort med tanke på det ickespel som Sverige uppvisade. Utan för att Ryssland är en underdog. Ett lag med många kvaliteter men som ingen tar riktigt på allvar. Spanjorer, Portugiser bäva månde ni. Ryssland KAN till skillnad mot Sverige gå hela vägen.
Usch, känns tomt och så trist. Att förlora så kapitalt, och så rättvist... blääää har ont i magen.
God natt
