Fakir-Fenomenet, Alkis-Fritjof och en malplacerad Idol
Så här i årets elfte timme, alldeles innan vi går vidare in i 2008 tänkte jag göra några personliga reflektioner som både förundrat, förfärat och beundrat under året som gått.
Jag börjar med Fakiren, ni vet Salem Al-Fakir, en "naturbegåvning" som dök upp ur ingenstans och snart var på allas läppar. En gullunge med rufsigt hår, ett fånigt flin och en stark förkärlek till meningslös symfonirock. Snart sagt varje recensent slickade okritiskt "fakiren" rakt upp i arslet.
Det blev med Al-Fakir som med Facebook, alla skulle vara där, alla skulle okritiskt hänga på hyllningskören och det fräscha som uppstod i det nya, oftast utan att egentligen veta varför. Ibland kan jag haja till så här i efterhand när något oväntat haft en hype. Vem har infiltrerat denna berömmelse så grundligt och välregisserat att vi alla svalt betet och okritiskt ställt oss upp och applåderat denna spralliga spjuver som visat sig full med djupa funderingar, och begåvad med musikaliskt kunnande som vi andra blockflöjts-mongon bara kan drömma om. Förmodligen är det skivbolaget som via hård lansering och lagom mycket känningar i TV-branschen lyckats få fram budskapet om Fakirs storhet.
Själv är jag så himla kluven till denna Fakir. Vad ska jag tycka? Ska jag som alla andra bara stå där med mössan i handen, buga och tacka för att jag får äran att lyssna på honom? Nej, det känns inte rätt, för även om Salem al-fakir verkar vara en riktigt glad och trevlig kille utan divalater så är det ändå något som gör att jag inte attraheras av hans musik. Det är oftast bara upphottade varianter på det som Robert Wells och Sofia Källgren presenterade under sent 80-tal. Symfonirock utan mål och mening där han medvetet, eller omedvetet applicerat lite flummigt sväng, lite galna grimaser och ett Stomatol-flin utan dess like. Hans spontanitet och flåshurtiga approach käns ändå så falsk. Sen att tvillingbrorsan är Bolibompa-kille gör ju inte saken lättare.
Rätta mig om jag har fel, men Salem Al-Fakir har haft sitt roliga. När nästa skiva kommer så kommer vi säga; Det där har vi hört förr och det känns inte så fräscht längre.
En annan som förundrat och ibland fått mig att känna både avsmak och moderskänslor är Bengt Fritjofsson, Tv4´s egen lilla hus-alkis. En störskön snubbe med frillan på högkant och ett stort alkohol-kunnande. Det tragiska är att denna Fritjofsson inte fått sitt kunnande genom studier av dryckeslitteratur eller genom "städade" studiebesök på världens alla vingårdar. Nej, Bengt Fritjofsson har gått den hårda vägen. Genom att smaka i stort sett ALL alkohol som världen har att uppbringa, och det syns mina vänner, det syns.
Denna gentleman som i mitten av 90-talet framstod som en välklädd charmig playboy med smak för livets goda, framstår allt mer som en försupen varannandags-alkis. Frisyren är om möjligt än mer bångstyrig. Huden allt gråare, ögonen allt tröttare, och de muntliga utläggningarna om de starka dryckernas förträfflighet mer och mer osammanhängande. Tv4´s strävan att behålla sin vin- och spritexpert har fått freakshowen att allt mer påminna om de sista åren som Arne Weise var julvärd i SVT. Snälla Bengt, ta ett vitt 2008 och låt ditt kunnnande på området vara det som driver dig, INTE begäret efter procenten.
Sist ut att få en släng av sleven är Peter Jihde. Inte för att han på något sätt är dålig vare sig som människa eller som TV-personlighet ,utan för att han genom sitt åtagande i Idol 2007 devalverat sitt TV-värde med omkring 800 procent. Hans klena framträdande som vingklippt och osäker programledare under finalserien får mig att minnas mina egna krampaktiga försök att vara konfrencier på vår egenhändigt ihopknåpade Cabaré i årskurs tre.
Vi ville massor, men var så ovana och obekväma i rollen att det bara blev patetiskt. Vårt försvar från den tiden ligger väl i vår dåvarande ålder. Som 9-åring har man inte omvärldens skyhöga krav på sig, utan vårt tafatta framträdande lockade ändå fram en tår av stolthet hos vår mor- och farföräldrar. Peter Jihde däremot kan inte rädda sin heder genom att skylla på ålder, oerfarenhet eller något annat. Som erfaren och proffesionell TV-personlighet borde han klara av jobbet, men icke.
Kanske berodde det på att det var oklart in i det sista vilken roll han skulle ha. Skulle han vara den spexiga, eller den seriöse programledaren. Resultatet blev ett mellanting där resultatet INTE blev bra. På något sätt känns det som om Jihde blivit mätt, inte vet vad han vill göra, tappat engagemang och kreativitet. När man som 35-åring börja glida genom rutan på rutin utan viljan att förnya sig är man nog ute på hal is.
Själv sitter jag här, tokigt förkyld samtidigt som kylen är fylld av mat och snacks och champagne inför kvällens förväntade festligheter. Hoppas bara febern håller sig borta så att kvällen blir lika trevlig som vi hoppas på.
Gott nytt år!
Jag börjar med Fakiren, ni vet Salem Al-Fakir, en "naturbegåvning" som dök upp ur ingenstans och snart var på allas läppar. En gullunge med rufsigt hår, ett fånigt flin och en stark förkärlek till meningslös symfonirock. Snart sagt varje recensent slickade okritiskt "fakiren" rakt upp i arslet.
Det blev med Al-Fakir som med Facebook, alla skulle vara där, alla skulle okritiskt hänga på hyllningskören och det fräscha som uppstod i det nya, oftast utan att egentligen veta varför. Ibland kan jag haja till så här i efterhand när något oväntat haft en hype. Vem har infiltrerat denna berömmelse så grundligt och välregisserat att vi alla svalt betet och okritiskt ställt oss upp och applåderat denna spralliga spjuver som visat sig full med djupa funderingar, och begåvad med musikaliskt kunnande som vi andra blockflöjts-mongon bara kan drömma om. Förmodligen är det skivbolaget som via hård lansering och lagom mycket känningar i TV-branschen lyckats få fram budskapet om Fakirs storhet.
Själv är jag så himla kluven till denna Fakir. Vad ska jag tycka? Ska jag som alla andra bara stå där med mössan i handen, buga och tacka för att jag får äran att lyssna på honom? Nej, det känns inte rätt, för även om Salem al-fakir verkar vara en riktigt glad och trevlig kille utan divalater så är det ändå något som gör att jag inte attraheras av hans musik. Det är oftast bara upphottade varianter på det som Robert Wells och Sofia Källgren presenterade under sent 80-tal. Symfonirock utan mål och mening där han medvetet, eller omedvetet applicerat lite flummigt sväng, lite galna grimaser och ett Stomatol-flin utan dess like. Hans spontanitet och flåshurtiga approach käns ändå så falsk. Sen att tvillingbrorsan är Bolibompa-kille gör ju inte saken lättare.
Rätta mig om jag har fel, men Salem Al-Fakir har haft sitt roliga. När nästa skiva kommer så kommer vi säga; Det där har vi hört förr och det känns inte så fräscht längre.
En annan som förundrat och ibland fått mig att känna både avsmak och moderskänslor är Bengt Fritjofsson, Tv4´s egen lilla hus-alkis. En störskön snubbe med frillan på högkant och ett stort alkohol-kunnande. Det tragiska är att denna Fritjofsson inte fått sitt kunnande genom studier av dryckeslitteratur eller genom "städade" studiebesök på världens alla vingårdar. Nej, Bengt Fritjofsson har gått den hårda vägen. Genom att smaka i stort sett ALL alkohol som världen har att uppbringa, och det syns mina vänner, det syns.
Denna gentleman som i mitten av 90-talet framstod som en välklädd charmig playboy med smak för livets goda, framstår allt mer som en försupen varannandags-alkis. Frisyren är om möjligt än mer bångstyrig. Huden allt gråare, ögonen allt tröttare, och de muntliga utläggningarna om de starka dryckernas förträfflighet mer och mer osammanhängande. Tv4´s strävan att behålla sin vin- och spritexpert har fått freakshowen att allt mer påminna om de sista åren som Arne Weise var julvärd i SVT. Snälla Bengt, ta ett vitt 2008 och låt ditt kunnnande på området vara det som driver dig, INTE begäret efter procenten.
Sist ut att få en släng av sleven är Peter Jihde. Inte för att han på något sätt är dålig vare sig som människa eller som TV-personlighet ,utan för att han genom sitt åtagande i Idol 2007 devalverat sitt TV-värde med omkring 800 procent. Hans klena framträdande som vingklippt och osäker programledare under finalserien får mig att minnas mina egna krampaktiga försök att vara konfrencier på vår egenhändigt ihopknåpade Cabaré i årskurs tre.
Vi ville massor, men var så ovana och obekväma i rollen att det bara blev patetiskt. Vårt försvar från den tiden ligger väl i vår dåvarande ålder. Som 9-åring har man inte omvärldens skyhöga krav på sig, utan vårt tafatta framträdande lockade ändå fram en tår av stolthet hos vår mor- och farföräldrar. Peter Jihde däremot kan inte rädda sin heder genom att skylla på ålder, oerfarenhet eller något annat. Som erfaren och proffesionell TV-personlighet borde han klara av jobbet, men icke.
Kanske berodde det på att det var oklart in i det sista vilken roll han skulle ha. Skulle han vara den spexiga, eller den seriöse programledaren. Resultatet blev ett mellanting där resultatet INTE blev bra. På något sätt känns det som om Jihde blivit mätt, inte vet vad han vill göra, tappat engagemang och kreativitet. När man som 35-åring börja glida genom rutan på rutin utan viljan att förnya sig är man nog ute på hal is.
Själv sitter jag här, tokigt förkyld samtidigt som kylen är fylld av mat och snacks och champagne inför kvällens förväntade festligheter. Hoppas bara febern håller sig borta så att kvällen blir lika trevlig som vi hoppas på.
Gott nytt år!
Kommentarer
Trackback
