Att åldras med värdighet
Missförstå mig rätt. Jag är på intet sätt snygg, onormalt hälsosam eller ungdomlig i övrigt, men jag får ofta höra att jag ser mycket yngre ut än vad jag är. Förmodligen beror det på att jag allt som oftast är bebislen i huden och sällan eller aldrig tillåter mustach, skägg eller annan kroppsbehåring. Mitt ideliga rakande och insmörjande har kanske haft effekten att jag just ser något yngre ut än mina 34. Men det här inlägget skall inte handla om mig personligen, för de finns dom som är än värre på att fasta i nån sorts konstgjord ungdomlighet, fast ändå inte. Krångligt? Jag ska förklara. Jag tänker nämligen på handbollslandslagets målvakt Tomas Svensson.
Redan dom gamla grekerna spelade handboll med Tomas Svensson...näe flåt. Men ibland känns det faktiskt så. Vi som följt landslagshandbollen sen sent 80-tal och vidare förbi 90-talet och in på 2000-talet har alltid kunnat skåda Tomas Svensson, och jag vet inte vad det är med karln för han åldras inte, eller?
Jo det gör han, men det konstiga med Tomas Svensson det är att han, till skillnad från mig alltid har sett lika gammal ut.
Jag läste en artikel igår inför det stundande EM-slutspelet i handboll där man intervjuade Thomas Svensson 39 år gammal. Jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv. För på något vis är det som om Thomas Svensson ALLTID varit 39 år gammal. Rakhyvlar och Q10 Plus-krämer har nog aldrig legat högt i kurs hos Herr Svensson och det märks. Denna målvaktsgigant har sen tidiga tonåren alltid sett likadan ut, buskiga ögonbryn, 3-dagars skäggstubb, lättt grånad och med en lite smygmacholiknande look. Men likväl blir karlfan aldrig äldre.
Om jag hade fått gissa på hans ålder för tio år sen så hade jag nog slängt ur mig att han var mellan 35-40 nånting. Döm då om min förvåning när Tomas Svensson idag 2007, är 39 år gammal.
Så det skulle inte förvåna mig om det blir så att den dag jag fyller fyrtio (om cirka sex år), ja då är vår kära Tomas Svensson fortfarande 39 och står väl kvar där i sitt mål och räddar bollar i mästerskap efter mästerskap.
Respekt!
Musikanorexi
Jag har alltid ansett mig vara en musikalisk "allätare". En kille som har bra koll på hitlistor, artister, grupper och det som snurrar på skivtallrikar och i radiokanaler. Men jag måste nu devalvera mitt musikkunnande till noll. Jag har insett att jag har faktiskt noll koll. Jag är en musikanorektiker som inte spisat musik sen E-type släppte "Set The World On Fire" någon gång i början av 90-talet. Mitt egenhändigt påhittade allätande är sanningen närmare endast lite skåpätande av det skval som vissa reklamradiokanaler spyr ut medan man sitter i bilen på väg från affären eller på väg till jobbet.
Insikten om min totala okunskap fick jag delvis för några år sedan då min betydligt mer musikintresserade bror betonade att mitt snack om alläteri endast var skitsnack. Jag kunde ungefär de låtar som fanns med på Absolute Music, men kunde sällan eller aldrig berätta vad artisten eller eventuella grupper hette, vad de gjort tidigare eller vilket land de kom ifrån. Desto mindre berätta något om övriga artister på världens musikaliska scen. Det tog ju till exempel en vecka innan jag förstod att den Kent som några i släkten talade om, INTE var vår gamla granne Elsies äldre son. Borde redan där ha förstått hur illa det var, men icke.
Den riktiga insikten kom istället när jag igår kväll satt och tittade på grammisgalan. För jag ÄR ju intresserad av musik (pyttsan!). Det stod ganska snart klart att jag inte fattade någonting. Majoriteten av artisterna som uppträdde hade jag aldrig hört talas om. Än mindre de sånger de framförde. Att sen vissa av dessa okända fick ta emot ett och annat pris blev liksom "skit samma". Jag insåg att mina musikkunskaper sträcker sig från Thore Skogman, via Sven-Ingvars och fram till tidigare nämnda E-type. Wow, vilken allätande musikkännare. Al Fakir är ju tydligen inte någon som uppträder på Kiviks marknad och ligger på spikmattor, utan uppenbarligen det hetaste som går på Amfetam.... nej f´låt. Går i ett par skor.
Nåja! Det är så här det är när man tror att man är något. Genom att öppna ögon och öron inser man snabbt att den fasad av kunnande som man dom senaste 15 åren gått och ljugit i sig själv och andra, var precis som min bror sa. Skitsnack! Jag får väl gå kvar här under min korkek, och spisa mina Sven-Ingvarsplattor. Men jag ska ALDRIG mer säga att jag är en allätare. För jag äter inte all musik, jag smakar knappt på den längre, och vore det inte för den riktiga matens existens så vore jag både död och begraven för länge sen.
Ett fenomen inom den svenska musiken som jag ändå måste få kommentera är Sahara Hotnights. Ett helt okej band som gjort sig både pengar och berömmelse genom att från början vara ett slamrande tjejband (som då i slutet av 90-talet var väldigt unikt). Jag ska dock inte ha synpunkter på vare sig deras kön eller musikkunnande då jag som novis inte vet något om stämsång, hårdrock, gladpop eller välstämda gitarrer. Däremot måste jag få undra lite över deras approach. Sahara Hotnights ser på scen ut som det tuffaste som går i ett par pumps.
Men Sahara Hotnights luras på samma sätt som illvilliga släktingar under barndomen lurade mig genom att paketera strumpor, kallingar och andra mjuka paket i hårda förpackningar. Sahara Hotnights försöker lura i mig och många andra "musikälskare" att de är bra mycket hårdare än de facto är. "Their ego´s writing checks that their bodys can´t cash" som de säger i staterna.
Kläder, utstrålning, ja allt i gruppen utstrålar förvisso självförtroende, mangel och "här ska vi jävlar i mig ge er en musikupplevelse som ni för helvete aldrig ska glömma". Men vad händer? Jo, bandet mesar fram någon dussinpop, mjäkigt, intetsägande och inte på något sätt en musik som överensstämmer med deras stil. Jag kan inte förstå att gruppen fortfarande efter 6-7 år är så het. Varför går folk på deras konserter? Denna lugna, finstämda trallpop kan ju höras i snart sagt varje radiokanal. Stanna hemma, lyssna på skivan i hörlurar och glid med. Men för guds skull, lägg era pengar på annat en en halvseg Sahara Hotnightskonsert.
Men vad vet jag om musik? Uppenbarligen ingenting. Så Sahara Hotnights, fortsätt ni att rocka på som ni gör. Uppmärksamheten och berömmelsen ni uppnått är ni förmodligen väl värda. Förresten så bytte jag kanal efter tjugo minuters tittande på Grammisgalan igår och fastnade istället vid Discovery Channel och en dokumentär om att bygga stormtåliga hus.
Första dagen som hemmapappa..
Rotfruktsgratäng och fläskfilé gick ner i ett huj och därefter var Alice återigen lite trött. Hon fick leka av sig och springa runt lite fram till12.30 men sen var det lite gnäll och gråt innan jag återigen lade henne i sängen. Både Alice OCH pappa somnade lätt och sov nu fram till 14.30 (skönt). Vi har precis sett till att Alice fått i sig lite fruktgröt och en Clementin och nu är hon verkligen på g. Humöret på topp och jag ska precis lyfta ner henne på golvet för lite mera lek.
Om två timmar är "mamma" hemma och det skall bli kul att se reaktionen från Alice. Vet själv att jag kände en omåttlig kärlek från Alice när jag kom hem efter en lång arbetsdag, förmodligen får mamma samma bemötande. Lite synd att vi inte kommit ut på någon promenix idag, men jag prioriterade Alice sömn framför promenad i snöslask och nollgradigt.
Ledig eller inte ledig, det är frågan
Det känns jättekul, men samtidigt lite ovisst. Klarar jag av markservicen, kommer Alice gråta sig till sömns i avsaknad av mamma? Nåja, så blodigt ska det väl inte behöva bli. Mamma är viktig på sitt sätt, och det verkar som om jag också har en hyfsat viktig roll i Alice liv och det känns bra. Jag ska väl inte säga att jag är ledig, även om jag inte kommer vara på jobbet under ett drygt halvår. För med småbarn och fullt upp här hemma så misstänker jag att det inte blir mycket till semester här hemma. Det är mycket som ska göras, men förhoppningsvis så blir alla måsten uppblandat med en hel del roligt. Tar väl kanske nån vecka innan jag är inne helt i Alice rutiner.
Så här långt (vi har varit ensamma i 12 minuter) har det gått bra. Vi har hunnit ramla och slagit oss, dansat fyra gånger till Mora Träsk-DVD:n, ätit två majskrokar och en clementin. Alice sitter i sin röda stol och verkar rätt nöjd med tillvaron. Nu sa vi väl busa lite fram till 9-snåret så får jag se om Alice vill sova en stund. Kanske blir det en promenad med pulkan efter lunchen. VI får väl se. Det är ganska disigt ute och plusgrader. Känns rätt så blött och trist så det kanske blir stoj här inne i stället.
Nej, nu måste jag byta en blöja känner jag, kanske vill Alice sova redan nu? (08.10). Hon gnuggar sig i ögonen och är lite gnällig.
Vi hörs!
PS. Hoppas mamma har det bra på "nya" jobbet och att de är snälla mot dig, puss DS.
Aftonbladets Robert Collin
Nu idag, efter att olycksstatistiken från våra svenska vägar 2007 blivit offentlig så kräver Collin att vägverkets trafiksäkerhetsdirektör Claes Tingvall avgår. Anledningen är att man inte når upp till nollvisionen. Men för fan Robert, tagga ner! Vi fattar väl alla att nollvisionen bara är ett verktyg för att med pengar och ändrad attityd få oss bilförare att tänka till, visa lite mer hänsyn, lätta på gasen osv. Du kan väl för f-n inte sitta där på din redaktion och på fullaste allvar tro att det går att nå fram till NOLL döda i trafiken.
Det har sen nollvisionen infördes stiftats både lagar och förordningar som reglerar bilåkandet på ett sätt som varit till gagn för trafiksäkerheten, och som även minskat antalet trafikdödade. Sen att man kanske inte gjort på det sätt som du förespråkat i din blogg/dina artiklar får du bara acceptera. Att dödstalet stigit under 2007 jämfört med året innan beror absolut inte på att vi fått sämre vägverksdirektör eller sämre vägar. Tvärtom har flera av våra vägar restaurerats till det bättre, och många andra olycksdrabbade vägavsnitt är på väg att få ett lyft. Sen att det ibland tar lång tid, det är en sak. Kanske är det bara så enkelt som att vi hade ett rätt uselt trafikår 2007, oavsett anledning. Å förresten så har antalet bilar och bilförare ökat på våra gator. Kan kanske bidra med några offer totalt sett
Du är en hycklare Robert Collin, och inte guds allmäktige lille trafikexpert. I dina artiklar och i din blogg spretar dina åsikter och logiken i dina resonemang om möjligt värre än din yviga frisyr. Minns med fasa dina inlägg i fartdebatten. Hastighetskameror e skit och bara ett sätt för "storebror" att övervaka oss. Hastigheten dödar Robert, fatta det. Sen att du själv är fartglad och är rädd för att missa några roliga åkturer i fri fart på avstängda vägar med lite champagne i kroppen samtidigt som VOLVO-chefer och andra förser dig med mutgåvor är väl förståeligt men inte desto mindre korkat. Fart, i kombination med alkohol, och droger är den största bidragande orsaken till trafikdöden.
Att du i andra inlägg ondgör dig över oss "idioter" som kör 2-3 säsonger med samma vinterdäck gör bara ditt resonemang än mer osammanhängande. Vaddå? Att köra som en idiot och inte hinna bromsa i en nödsituation och på så sätt orsaka en olycka är alltså mer okej än om jag har halvskapliga vinterdäck med längre bromssträcka som följd? Det går inte ihop Robert. Hög fart ger också längre bromssträcka.
Jag beundrar dig för ditt engagemang i trafikfrågor, men inbland framstår du bara som en fyrkantig (om man bortser från den ovala frillan) rättshaverist, bitter och obstinat. Så länge vi har bilar på vägarna,och så länge allt för många har så dåligt omdöme att de kör påverkade av både alkohol och droger så kommer folk att dö. Det går INTE att skylla på fartkameror, vägverket eller på zebralagen vid våra övergångsställen. Det är ett givande och ett tagande såväl i trafiken som i livet i stort, och kanske är det bara så krasst att;
Ett visst svinn får vi räkna med!
Håll Sverige rent!
Länge leve Mora Träsk
Först måste jag bara förundras över hur jag lyckats åka på min femte förkylning på två månader. Är det bara livet som småbarnsförälder som gjort denna "karlakarl" vekare än på mycket länge, eller är det något annat som gör mig mer mottaglig för baciller?
Förmodligen har alltihopa en viss inverkan, och det i kombination med att jag är alldeles för lojal mot min arbetsgivare. När man som jag har ett jobb där min plats alltid måste fyllas så känns varje sjukdag jävligt jobbig. För min frånvaro innebär att någon annan stackare som egentligen skulle vaa ledig måste komma in och jobba.
Så därför tar man fyra Alvedon, överdoserar lite Kan Jang och sen åker man till jobbet cirka 30 sekunder efter senaste febertopp. Varför?! Ja jag vet inte, men det jag vet nu är att det är så idiotiskt. Jag tillåter mig inte att vara sjuk så att jag kan bli frisk på riktigt, utan varje gång jag börjar bli halvdålig så bagatelliserar jag det, skakar bort dom värsta bacillerna och går sen till jobbet som om inget hade hänt. Resultatet blir ju ändå att jag blir sjuk nån vecka senare. Så nu ligger jag här igen. Genomförkyld med 40 graders feber, och det för att jag av respekt för min arbetsgivare och mina kollegors julfirande valde att gå och jobba i julhelgen trots snuva och feberkänningar. Knasig man är!
Men det här inlägget skulla handla om en hyllning till något som likt Bingo-Lotto nästan är förbjudet att gilla. I detta land där Jante är det som starkast präglar vårt samhälle så är det mycket som vi blir tvugna att smågilla i smyg, av rädsla för att sticka ut och inte bli omtyckta själva. Här i Bergslagen där jag bor är Jante förmodligen starkare än stål. Här ska man tycka på ett visst sätt, och man bör även ogilla vissa saker för att vara som alla andra. Sticker man ut så börjar ryktesspridningen och övriga samhällsmedborgares funderingar eka över nejden. Till exempel så tror jag att i stort sett alla svenskar mellan 25-65 gillar, eller har en viss förkärlek till dansbandsmusik. Vi yngre har fått vår Sven-Ingvars och Flamingo-kvintettdos från våra föräldrars smårökiga privatfester under sent 70-tal, och de äldre har burit med sig dansbandsmusiken som ett romantiserat minne från den ungdom då de alla var ute på olika minde dansbanor och rumlade runt. Dansbandsmusik är alltså för många förknippat med glädje och fest.
Likadant är det med Bingo-Lotto. Vi är många som gillar det och som suttit där i drygt tio års tid, och fortfarande sitter där på helgkvällarna och "duttar". Men när någon frågar om det, så spyr man gärna lite feg-galla över Loket, Lasse Kronér, fenomenet i sig m.m. och säger att man aldrig spelar. Vi vet ju också hur det är om någon råkar ringa när man ligger och sover. Sover du? Nej inte alls, jag var vaken blir ofta svaret.
Men oavsett anledningen till dessa tokiga nödlögner om skitsaker som egentlien inte spelar någon roll så är det både fascinerande och förhoppningsvis på väg att ändras. Att vissa av de saker och företeelser som omgivningen nästan kräver att man ogillar får en hype. Vi ser ju bara på "Allsång på Skansen" som ett tag under 90-talet brottades med usla tittarsiffror och bara ett hundratal tappra besökare på plats på Skansens kylslagna bänkar. Nu är programmet nästan lika populärt som Kalle Anka på julafton och för att man som besökare ska få en bra sittplats krävs att man gärna är där ett dygn innan evenemanget börjar.
Oj, nu sladdade min utläggning iväg. Kanske för att fungera som ett omedvetet försvarstal inför det som inlägget skall, eller i alla fall skulle handla om, nämligen Mora Träsk.
Mora Träsk är ett fenomen som förtjänar lite uppskattning, en klapp på axeln, en spontanapplåd. Leif Walter och hans kollega (har bytit nån kollega genom åren) har i över trettio års tid spridit glädje och sång bland sveriges i stort sett alla skol- och dagisbarn. Även Mora Träsk är något som ungdomar, yngee vuxna ofta fnyser åt. Två larvpellar som står och jönsar sig inför massa småglin. Ja, än sen. Vi har i stort sett alla varit och sett dom live någon gång, och vi har garanterat lallat och nynnat och haft oss till flera av deras sånger. Mora Träsks storhet ligger inte i deras "genomarbetade" texter, utan ligger istället i deras förmåga att med sina ganska banala sånglekar engagera barnen i både sång, rörelser och dans. I en tid då vi människor (& även barn) allt mer sitter och häckar som jag gör nu, bakom tangentbordet vid datorn så är varje moment av motion, glädje, sång och spontanrörelser av vikt för vårt välbefinnande. Så, fram för en timme Mora Träsk på schemat från åk 1 och genom hela gymnasiet så skulle vi alla må bra mycket bättre. Här hemma i stugan är just nu "Kalle Svensson" favoriten........hos oss föräldrar.
KALLE SVENSSON
Min gamle kompis Kalle Svensson heter han
Han är känd i nästan hela Sveriges land
Varje dag i alla väder går han klädd i samma kläder
För han tycker själv han är en gentleman:
Refräng
Han har handskar, hatt och sjal och paraply
Han har handskar, hatt och sjal och paraply
Han har handskar, hatt och sjal
Ja, han har handskar, hatt och sjal
Ja, han har handskar, hatt och sjal och paraply
Så en dag blir Kalle bjuden på en fest
Och i frack och smoking kom varenda gäst
Men när Kalle där inträder är han klädd i samma kläder
För han tycker själv han är en gentleman:
Refräng
Han har handskar, hatt och sjal och paraply
Han har handskar, hatt och sjal och paraply
Han har handskar, hatt och sjal
Ja, han har handskar, hatt och sjal
Ja, han har handskar, hatt och sjal och paraply
I en vacker flicka blir så Kalle kär
Och i högsta fart det av till prästen bär
Flickan kommer klädd till brud uti en väldigt proper skrud
Men Kalle själv han kommer klädd precis så här:
Refräng
Han har handskar, hatt och sjal och paraply
Han har handskar, hatt och sjal och paraply
Han har handskar, hatt och sjal
Ja, han har handskar, hatt och sjal
Ja, han har handskar, hatt och sjal och paraply
PS. Mora Träsk började som ett 5-manna rockband och bland de sex skivor gruppen hann ge ut finns klassiker som "Från pungsvett till punktsvets" (Underbart!) DS.
