Länge leve Mora Träsk
Först måste jag bara förundras över hur jag lyckats åka på min femte förkylning på två månader. Är det bara livet som småbarnsförälder som gjort denna "karlakarl" vekare än på mycket länge, eller är det något annat som gör mig mer mottaglig för baciller?
Förmodligen har alltihopa en viss inverkan, och det i kombination med att jag är alldeles för lojal mot min arbetsgivare. När man som jag har ett jobb där min plats alltid måste fyllas så känns varje sjukdag jävligt jobbig. För min frånvaro innebär att någon annan stackare som egentligen skulle vaa ledig måste komma in och jobba.
Så därför tar man fyra Alvedon, överdoserar lite Kan Jang och sen åker man till jobbet cirka 30 sekunder efter senaste febertopp. Varför?! Ja jag vet inte, men det jag vet nu är att det är så idiotiskt. Jag tillåter mig inte att vara sjuk så att jag kan bli frisk på riktigt, utan varje gång jag börjar bli halvdålig så bagatelliserar jag det, skakar bort dom värsta bacillerna och går sen till jobbet som om inget hade hänt. Resultatet blir ju ändå att jag blir sjuk nån vecka senare. Så nu ligger jag här igen. Genomförkyld med 40 graders feber, och det för att jag av respekt för min arbetsgivare och mina kollegors julfirande valde att gå och jobba i julhelgen trots snuva och feberkänningar. Knasig man är!
Men det här inlägget skulla handla om en hyllning till något som likt Bingo-Lotto nästan är förbjudet att gilla. I detta land där Jante är det som starkast präglar vårt samhälle så är det mycket som vi blir tvugna att smågilla i smyg, av rädsla för att sticka ut och inte bli omtyckta själva. Här i Bergslagen där jag bor är Jante förmodligen starkare än stål. Här ska man tycka på ett visst sätt, och man bör även ogilla vissa saker för att vara som alla andra. Sticker man ut så börjar ryktesspridningen och övriga samhällsmedborgares funderingar eka över nejden. Till exempel så tror jag att i stort sett alla svenskar mellan 25-65 gillar, eller har en viss förkärlek till dansbandsmusik. Vi yngre har fått vår Sven-Ingvars och Flamingo-kvintettdos från våra föräldrars smårökiga privatfester under sent 70-tal, och de äldre har burit med sig dansbandsmusiken som ett romantiserat minne från den ungdom då de alla var ute på olika minde dansbanor och rumlade runt. Dansbandsmusik är alltså för många förknippat med glädje och fest.
Likadant är det med Bingo-Lotto. Vi är många som gillar det och som suttit där i drygt tio års tid, och fortfarande sitter där på helgkvällarna och "duttar". Men när någon frågar om det, så spyr man gärna lite feg-galla över Loket, Lasse Kronér, fenomenet i sig m.m. och säger att man aldrig spelar. Vi vet ju också hur det är om någon råkar ringa när man ligger och sover. Sover du? Nej inte alls, jag var vaken blir ofta svaret.
Men oavsett anledningen till dessa tokiga nödlögner om skitsaker som egentlien inte spelar någon roll så är det både fascinerande och förhoppningsvis på väg att ändras. Att vissa av de saker och företeelser som omgivningen nästan kräver att man ogillar får en hype. Vi ser ju bara på "Allsång på Skansen" som ett tag under 90-talet brottades med usla tittarsiffror och bara ett hundratal tappra besökare på plats på Skansens kylslagna bänkar. Nu är programmet nästan lika populärt som Kalle Anka på julafton och för att man som besökare ska få en bra sittplats krävs att man gärna är där ett dygn innan evenemanget börjar.
Oj, nu sladdade min utläggning iväg. Kanske för att fungera som ett omedvetet försvarstal inför det som inlägget skall, eller i alla fall skulle handla om, nämligen Mora Träsk.
Mora Träsk är ett fenomen som förtjänar lite uppskattning, en klapp på axeln, en spontanapplåd. Leif Walter och hans kollega (har bytit nån kollega genom åren) har i över trettio års tid spridit glädje och sång bland sveriges i stort sett alla skol- och dagisbarn. Även Mora Träsk är något som ungdomar, yngee vuxna ofta fnyser åt. Två larvpellar som står och jönsar sig inför massa småglin. Ja, än sen. Vi har i stort sett alla varit och sett dom live någon gång, och vi har garanterat lallat och nynnat och haft oss till flera av deras sånger. Mora Träsks storhet ligger inte i deras "genomarbetade" texter, utan ligger istället i deras förmåga att med sina ganska banala sånglekar engagera barnen i både sång, rörelser och dans. I en tid då vi människor (& även barn) allt mer sitter och häckar som jag gör nu, bakom tangentbordet vid datorn så är varje moment av motion, glädje, sång och spontanrörelser av vikt för vårt välbefinnande. Så, fram för en timme Mora Träsk på schemat från åk 1 och genom hela gymnasiet så skulle vi alla må bra mycket bättre. Här hemma i stugan är just nu "Kalle Svensson" favoriten........hos oss föräldrar.
KALLE SVENSSON
Min gamle kompis Kalle Svensson heter han
Han är känd i nästan hela Sveriges land
Varje dag i alla väder går han klädd i samma kläder
För han tycker själv han är en gentleman:
Refräng
Han har handskar, hatt och sjal och paraply
Han har handskar, hatt och sjal och paraply
Han har handskar, hatt och sjal
Ja, han har handskar, hatt och sjal
Ja, han har handskar, hatt och sjal och paraply
Så en dag blir Kalle bjuden på en fest
Och i frack och smoking kom varenda gäst
Men när Kalle där inträder är han klädd i samma kläder
För han tycker själv han är en gentleman:
Refräng
Han har handskar, hatt och sjal och paraply
Han har handskar, hatt och sjal och paraply
Han har handskar, hatt och sjal
Ja, han har handskar, hatt och sjal
Ja, han har handskar, hatt och sjal och paraply
I en vacker flicka blir så Kalle kär
Och i högsta fart det av till prästen bär
Flickan kommer klädd till brud uti en väldigt proper skrud
Men Kalle själv han kommer klädd precis så här:
Refräng
Han har handskar, hatt och sjal och paraply
Han har handskar, hatt och sjal och paraply
Han har handskar, hatt och sjal
Ja, han har handskar, hatt och sjal
Ja, han har handskar, hatt och sjal och paraply
PS. Mora Träsk började som ett 5-manna rockband och bland de sex skivor gruppen hann ge ut finns klassiker som "Från pungsvett till punktsvets" (Underbart!) DS.
