Att hylla det medelmåttiga
Applåder, hurrarop, kiknande skratt, stående ovationer. Vi har nog alla någon gång varit i en situation där upphetsningen över det man nyss varit med om utlöst känsloyttringar utöver det vanliga, och allt för ofta det både sunda och välförtjänta.
I helgen var vi på China-teatern i Stockholm för att avnjuta "The Producers - Det våras för hitler". Förväntningarna var stora då ensemblen är namnkunnig (de kan INTE många namn, utan de är kända av den stora allmänheten), och föreställningen fått idel lovord i de stora kvällstidningarna.
Kanske var det just på grund av de uppskruvade förväntningar som eftersmaken blev så bitter. Föreställningen visade sig vara tämligen blek, med en uselt tunn story, halvdana humoristiska poänger och ett till och från överdrivet intresse för sexskämt som ganska snabbt fick mina hemlängtande tankar att virvla förbi minnesbilder av Stefan & Krister. Lik förbaskat, så fick The Producers, jubel, gapskratt, fantastiska applådåskor och andra vilsna känslouttryck som på intet sätt stämde överens med det helhetsintryck föreställningen gav.
Jag ska inte säga att jag inte applåderade efteråt, för det gjorde jag. En golfapplåd. Mest av artighet. Men kan det vara så att vi ALLA i salongen applåderade, alternativt kiknade av skratt mest av artighet och respekt för ensemblen och det jobb de lagt ner i timmar av repetitioner, dansträning, sångövning m.m. ?? Det känns lite som när man själv uppträdde på någon skolsoaré i tidiga tonåren. Folk skrattade, de applåderade men ändå kände man innerst inne att de bara gjorde det för att visa sin uppskattning då jag; - I alla fall försökte.
Ska vi behöva vara så även i vuxen ålder, mot andra vuxna som är att betrakta som proffs inom sitt gebit? Det kostade faktiskt 630:- per person att se föreställningen "The Producers", och att då som besökare av en komisk fars/musikal motvilligt dra på smilbanden max en handfull gånger under 3 timmar är faktiskt ett underbetyg.
Men detta är på intet sätt första gången jag slagits av tanken hur vi har en tendens att släta över oduglighet eller bristande prestationer med att;
-Dom försökte i alla fall, visst var det väl okej, lite småkul.
För några år sedan såg jag Jesper Odelberg framföra sin stå up-show. Ni vet den där CP-skadade killen från Ljungskile som sittandes i sin permobil drar skämt om det vanliga samhällets intolerans och inställning till de som inte är som oss (kul förresten med stå upp-show, han som garanterat sitter ner hela föreställningen).
Nåja, det var samma där. Föreställningen höll en komisk nivå som om den hade framförts av Robert Gustafsson, Magnus Betnér eller någon annan storfräsare, med största sannorlikhet inneburit slutet på deras karriär, ett komikens harakiri. Men vad hände? Jo, publiken tjööööt av skratt, rentav kiknade. Nån pissade säkert på sig också. Men åt vaddå???
Svara mig, ni som under Jesper Odelbergs framträdande likväl som under "The Producers" höll på att drutta omkull av skratt. Vad var det NI såg eller hörde som jag inte ens anade? Jag skulle vilja veta, för jag förstod inte det roliga. Är det mig det är fel på? Nog för att jag skrattar åt Macken, Pang i Bygget, Tommy Cooper m.m. Men ändå, är jag så tappad att jag inte förstår dagens humor? Jag vägrar lägga huvudet på sned, applådera och skratta i mjugg bara för att nån överbetald lallare har försökt att vara rolig UTAN att lyckas.
Jag uppskattar ärlighet. Ni vet den där smutsiga, 100% äkta ärligheten som gör lika ont som den roar. Jag skulle vilja att vi som lagt ut nästan 700:- på en utekväll som inte lämnar någon form av välbehag efter sig sade ifrån. Men varför klagar vi inte? Varför skiter vi helt enkelt inte i att applådera in en halvdan ensemble fyra gånger bara för att traditionen/situationen kräver det?
Betänk att ni besöker Operakällaren och de dukar upp med vita dukar, kandelaber och finporslin, och sen serverar er en gorby-pirog som de tar 700:- för. Ni skulle garanterat gå i taket, protestera högljutt, skriva insändare, bo i en Pudas-låda utanför restaurangen i veckor med krav på upprättelse och pengarna tillbaka. Men på teatern, operan eller konsertscenen?
Nej då! Då räcker det med att vara tillräckligt känd, rik eller rent av handikappad för att komma undan med vad skit som helst.
Jag är förbryllad...
I helgen var vi på China-teatern i Stockholm för att avnjuta "The Producers - Det våras för hitler". Förväntningarna var stora då ensemblen är namnkunnig (de kan INTE många namn, utan de är kända av den stora allmänheten), och föreställningen fått idel lovord i de stora kvällstidningarna.
Kanske var det just på grund av de uppskruvade förväntningar som eftersmaken blev så bitter. Föreställningen visade sig vara tämligen blek, med en uselt tunn story, halvdana humoristiska poänger och ett till och från överdrivet intresse för sexskämt som ganska snabbt fick mina hemlängtande tankar att virvla förbi minnesbilder av Stefan & Krister. Lik förbaskat, så fick The Producers, jubel, gapskratt, fantastiska applådåskor och andra vilsna känslouttryck som på intet sätt stämde överens med det helhetsintryck föreställningen gav.
Jag ska inte säga att jag inte applåderade efteråt, för det gjorde jag. En golfapplåd. Mest av artighet. Men kan det vara så att vi ALLA i salongen applåderade, alternativt kiknade av skratt mest av artighet och respekt för ensemblen och det jobb de lagt ner i timmar av repetitioner, dansträning, sångövning m.m. ?? Det känns lite som när man själv uppträdde på någon skolsoaré i tidiga tonåren. Folk skrattade, de applåderade men ändå kände man innerst inne att de bara gjorde det för att visa sin uppskattning då jag; - I alla fall försökte.
Ska vi behöva vara så även i vuxen ålder, mot andra vuxna som är att betrakta som proffs inom sitt gebit? Det kostade faktiskt 630:- per person att se föreställningen "The Producers", och att då som besökare av en komisk fars/musikal motvilligt dra på smilbanden max en handfull gånger under 3 timmar är faktiskt ett underbetyg.
Men detta är på intet sätt första gången jag slagits av tanken hur vi har en tendens att släta över oduglighet eller bristande prestationer med att;
-Dom försökte i alla fall, visst var det väl okej, lite småkul.
För några år sedan såg jag Jesper Odelberg framföra sin stå up-show. Ni vet den där CP-skadade killen från Ljungskile som sittandes i sin permobil drar skämt om det vanliga samhällets intolerans och inställning till de som inte är som oss (kul förresten med stå upp-show, han som garanterat sitter ner hela föreställningen).
Nåja, det var samma där. Föreställningen höll en komisk nivå som om den hade framförts av Robert Gustafsson, Magnus Betnér eller någon annan storfräsare, med största sannorlikhet inneburit slutet på deras karriär, ett komikens harakiri. Men vad hände? Jo, publiken tjööööt av skratt, rentav kiknade. Nån pissade säkert på sig också. Men åt vaddå???
Svara mig, ni som under Jesper Odelbergs framträdande likväl som under "The Producers" höll på att drutta omkull av skratt. Vad var det NI såg eller hörde som jag inte ens anade? Jag skulle vilja veta, för jag förstod inte det roliga. Är det mig det är fel på? Nog för att jag skrattar åt Macken, Pang i Bygget, Tommy Cooper m.m. Men ändå, är jag så tappad att jag inte förstår dagens humor? Jag vägrar lägga huvudet på sned, applådera och skratta i mjugg bara för att nån överbetald lallare har försökt att vara rolig UTAN att lyckas.
Jag uppskattar ärlighet. Ni vet den där smutsiga, 100% äkta ärligheten som gör lika ont som den roar. Jag skulle vilja att vi som lagt ut nästan 700:- på en utekväll som inte lämnar någon form av välbehag efter sig sade ifrån. Men varför klagar vi inte? Varför skiter vi helt enkelt inte i att applådera in en halvdan ensemble fyra gånger bara för att traditionen/situationen kräver det?
Betänk att ni besöker Operakällaren och de dukar upp med vita dukar, kandelaber och finporslin, och sen serverar er en gorby-pirog som de tar 700:- för. Ni skulle garanterat gå i taket, protestera högljutt, skriva insändare, bo i en Pudas-låda utanför restaurangen i veckor med krav på upprättelse och pengarna tillbaka. Men på teatern, operan eller konsertscenen?
Nej då! Då räcker det med att vara tillräckligt känd, rik eller rent av handikappad för att komma undan med vad skit som helst.
Jag är förbryllad...
Upptagen eller självupptagen?
Har länge förundrat mig över många chefers förmåga att hela tiden hävda hur förbaskat upptagna dom är. Är det inte möten så är det budgetsamtal, kundvård, möten, möten och åter möten. ALLA chefer är minst lika upptagna. Jag vet inte om det är dåligt själförtroende eller ett behov att på egen hand motivera sin höga lön och sin roll som viktig person som ligger bakom. Hur som helst är det lite komiskt och rent av konstigt när man märker hur de inte lever som de lär. Upptagna eller självupptagna? Balansgången är svår och otydlig.
Idag hade man i programmet "Efter tio" på TV4 av någon anledning bjudit in två personer som var för sig på intet sätt personifierar oss vanliga människor. Jag pratar om Ebba Von Sydow och Martina Bonnier. Två flickor som enligt egen utsago är så jäkla trendmedvetna, viktiga och upptagna att man som titare mest borde vara tacksam över att dom rullar förbi i TV-rutan.
De inleder sin duvning av oss "vanliga" genom att visa hur man bäst klär sin julgran. Ebba väljer att i sin gran bortse från traditionellt julpynt och istället hänga upp fotografier på människor i hennes närhet. Ett kärlek/minnes/släkt-träd. Martina Bonnier däremot har inget bättre för sig än att klä sin gran i en brudklänning (!!?!). Utifrån denna bedrift får tjejerna sen med god hjälp av Malou Von Sivers raljera om hur man bör fira jul, och vad som är trendigt inom så väl mode som inredning.
Som en röd tråd genom hela deras utläggning om hur man är rätt eller fel, flikas då och då (läs varannan minut) in små haranger om hur upptagna dom är, och hur jobbigt dom har det. Ebba måste minsann uppdatera sin blogg på veckorevyn.com cirka sex gånger per dag. Martina Bonnier, hon är minsann chef för TRE tidningar och har inte tid för något så banalt som bloggskrivande. För vi ska minsann förstå hur krävande det är att vara ung, trendig, OCH chef.
Vänta nu tjejer! Ni sitter nu i nästan en timme på en måndag förmiddag och bajsar ur er åsikter om INGENTING. Samtidigt som ni betonar hur jäkla upptagna ni är att ni inte har tid för fritid, kompisar eller bloggande i någon större utsträckning. Om ni valt att avstå ert besök i "Efter tio" så hade ni dels fått tid över att göra nytta på era respektive arbetsplatser, samtidigt som ni hade besparat oss andra den ved som ni genom att öppna munnen lade på den brasa som tydliggör ett allt växande klassamhälle.
Själv är jag ruggigt imponerad över hur jag hunnit med att skriva detta, dammsuga huset, laga mat, lämna alice på dagis, bokat in en läkartid, sorterat tvätt och planerat kvällens middag.
Tur man inte är chef, då hade man inte haft tid för ett vanligt liv.
Idag hade man i programmet "Efter tio" på TV4 av någon anledning bjudit in två personer som var för sig på intet sätt personifierar oss vanliga människor. Jag pratar om Ebba Von Sydow och Martina Bonnier. Två flickor som enligt egen utsago är så jäkla trendmedvetna, viktiga och upptagna att man som titare mest borde vara tacksam över att dom rullar förbi i TV-rutan.
De inleder sin duvning av oss "vanliga" genom att visa hur man bäst klär sin julgran. Ebba väljer att i sin gran bortse från traditionellt julpynt och istället hänga upp fotografier på människor i hennes närhet. Ett kärlek/minnes/släkt-träd. Martina Bonnier däremot har inget bättre för sig än att klä sin gran i en brudklänning (!!?!). Utifrån denna bedrift får tjejerna sen med god hjälp av Malou Von Sivers raljera om hur man bör fira jul, och vad som är trendigt inom så väl mode som inredning.
Som en röd tråd genom hela deras utläggning om hur man är rätt eller fel, flikas då och då (läs varannan minut) in små haranger om hur upptagna dom är, och hur jobbigt dom har det. Ebba måste minsann uppdatera sin blogg på veckorevyn.com cirka sex gånger per dag. Martina Bonnier, hon är minsann chef för TRE tidningar och har inte tid för något så banalt som bloggskrivande. För vi ska minsann förstå hur krävande det är att vara ung, trendig, OCH chef.
Vänta nu tjejer! Ni sitter nu i nästan en timme på en måndag förmiddag och bajsar ur er åsikter om INGENTING. Samtidigt som ni betonar hur jäkla upptagna ni är att ni inte har tid för fritid, kompisar eller bloggande i någon större utsträckning. Om ni valt att avstå ert besök i "Efter tio" så hade ni dels fått tid över att göra nytta på era respektive arbetsplatser, samtidigt som ni hade besparat oss andra den ved som ni genom att öppna munnen lade på den brasa som tydliggör ett allt växande klassamhälle.
Själv är jag ruggigt imponerad över hur jag hunnit med att skriva detta, dammsuga huset, laga mat, lämna alice på dagis, bokat in en läkartid, sorterat tvätt och planerat kvällens middag.
Tur man inte är chef, då hade man inte haft tid för ett vanligt liv.
