Glössa

Så här i årets elfte timme, alldeles innan vi går vidare in i 2008 tänkte jag göra några personliga reflektioner som både förundrat, förfärat och beundrat under året som gått.

Jag börjar med Fakiren, ni vet Salem Al-Fakir, en "naturbegåvning" som dök upp ur ingenstans och snart var på allas läppar. En gullunge med rufsigt hår, ett fånigt flin och en stark förkärlek till meningslös symfonirock. Snart sagt varje recensent slickade okritiskt "fakiren" rakt upp i arslet.

Det blev med Al-Fakir som med Facebook, alla skulle vara där, alla skulle okritiskt hänga på hyllningskören och det fräscha som uppstod i det nya, oftast utan att egentligen veta varför. Ibland kan jag haja till så här i efterhand när något oväntat haft en hype. Vem har infiltrerat denna berömmelse så grundligt och välregisserat att vi alla svalt betet och okritiskt ställt oss upp och applåderat denna spralliga spjuver som visat sig full med djupa funderingar, och begåvad med musikaliskt kunnande som vi andra blockflöjts-mongon bara kan drömma om. Förmodligen är det skivbolaget som via hård lansering och lagom mycket känningar i TV-branschen lyckats få fram budskapet om Fakirs storhet.

Själv är jag så himla kluven till denna Fakir. Vad ska jag tycka? Ska jag som alla andra bara stå där med mössan i handen, buga och tacka för att jag får äran att lyssna på honom? Nej, det känns inte rätt, för även om Salem al-fakir verkar vara en riktigt glad och trevlig kille utan divalater så är det ändå något som gör att jag inte attraheras av hans musik. Det är oftast bara upphottade varianter på det som Robert Wells och Sofia Källgren presenterade under sent 80-tal. Symfonirock utan mål och mening där han medvetet, eller omedvetet applicerat lite flummigt sväng, lite galna grimaser och ett Stomatol-flin utan dess like.  Hans spontanitet och flåshurtiga approach käns ändå så falsk. Sen att tvillingbrorsan är Bolibompa-kille gör ju inte saken lättare.

Rätta mig om jag har fel, men Salem Al-Fakir har haft sitt roliga. När nästa skiva kommer så kommer vi säga; Det där har vi hört förr och det känns inte så fräscht längre.

En annan som förundrat och ibland fått mig att känna både avsmak och moderskänslor är Bengt Fritjofsson, Tv4´s egen lilla hus-alkis. En störskön snubbe med frillan på högkant och ett stort alkohol-kunnande. Det tragiska är att denna Fritjofsson inte fått sitt kunnande genom studier av dryckeslitteratur eller genom "städade" studiebesök på världens alla vingårdar. Nej, Bengt Fritjofsson har gått den hårda vägen. Genom att smaka i stort sett ALL alkohol som världen har att uppbringa, och det syns mina vänner, det syns.

Denna gentleman som i mitten av 90-talet framstod som en välklädd charmig playboy med smak för livets goda, framstår allt mer som en försupen varannandags-alkis. Frisyren är om möjligt än mer bångstyrig. Huden allt gråare, ögonen allt tröttare, och de muntliga utläggningarna om de starka dryckernas förträfflighet mer och mer osammanhängande. Tv4´s strävan att behålla sin vin- och spritexpert har fått freakshowen att allt mer påminna om de sista åren som Arne Weise var julvärd i SVT.  Snälla Bengt, ta ett vitt 2008 och låt ditt kunnnande på området vara det som driver dig, INTE begäret efter procenten.

Sist ut att få en släng av sleven är Peter Jihde. Inte för att han på något sätt är dålig vare sig som människa eller som TV-personlighet ,utan för att han genom sitt åtagande i Idol 2007 devalverat sitt TV-värde med omkring 800 procent. Hans klena framträdande som vingklippt och osäker programledare under finalserien får mig att minnas mina egna krampaktiga försök att vara konfrencier på vår egenhändigt ihopknåpade Cabaré i årskurs tre.

Vi ville massor,  men var så ovana och obekväma i rollen att det bara blev patetiskt. Vårt försvar från den tiden ligger väl i vår dåvarande ålder. Som 9-åring har man inte omvärldens skyhöga krav på sig, utan vårt tafatta framträdande lockade ändå fram en tår av stolthet hos vår mor- och farföräldrar. Peter Jihde däremot kan inte rädda sin heder genom att skylla på ålder, oerfarenhet eller något annat. Som erfaren och proffesionell TV-personlighet borde han klara av jobbet, men icke.

Kanske berodde det på att det var oklart in i det sista vilken roll han skulle ha. Skulle han vara den spexiga, eller den seriöse programledaren. Resultatet blev ett mellanting där resultatet INTE blev bra. På något sätt känns det som om Jihde blivit mätt, inte vet vad han vill göra, tappat engagemang och kreativitet. När man som 35-åring börja glida genom rutan på rutin utan viljan att förnya sig är man nog ute på hal is.

Själv sitter jag här, tokigt förkyld samtidigt som kylen är fylld av mat och snacks och champagne inför kvällens förväntade festligheter. Hoppas bara febern håller sig borta så att kvällen blir lika trevlig som vi hoppas på.

Gott nytt år!

Fan! Det tog tre-fyra dagar av idésprutande och åsiktsluftande innan bloggluften gick ur mig. Pinsamt. Inget att berätta. Lugnt hemma, lugnt på jobbet. Lätt förkyld, lite trött. Jobbar natt nu och får åka hem och sova om cirka tre timmar. Ska bli skönt.

När jag vaknar imorgon bär det av till mamma och pappa för lite mellandagsmys med mat och dryck.

Tjing

Juldagens morgon. Efter en kväll på jobbet var jag minst sagt trött och seg när jag kom hem vid 23-tiden igår. Slog ihjäl en timme framför tv:n/datorn innan jag lade mig för att sova.

Vaknade sen av en duns imorse. Det var en ficklampa som vickat omkull och ramlat ned från ett bord. Ingen jättesmäll, men tillräckligt för att jag skulle vakna med ett ryck. När jag väl gnuggat tröttheten ur ögonen konstaterade jag att jag fortfarande kände mig toktrött och hängig. Det kändes precis som de gånger man kommit i säng sent efter en krogkväll för att sen vakna tidigt. Ni vet, dagar där kroppen skriker; -FAN, somna om, jag går sönder!.

Men idag skrek inte kroppen alls utan när jag väl rullat över så jag kunde spana in klockradion blev jag istället glad. Klockan stod på 11.10.  Det var precis vad jag behövde. Rejäl mängd med sovtimmar. Kruxet var ju bara det att jag mådde pyton. Kände mig febrig, frös, förkyld, ja ni vet när man är på väg att bli sjuk. Nåja, bestämde mig för att vila mig i form, så jag småslöade i sängen till klockan var 13.30 innan jag föröskte masa mig iväg till affären för lite matinköp.

Då jag efter insikten att jag förmodligen var på väg att bli sjuk, fått en rejäl dos tycka-synd-om-mig-känsla så bestämde jag mig för skräpmat. En kebbe-rulle, en pizza, vad som helst. Men att ge sig ut på en mindre ort, en juldag efter klockan 14 för att hitta lite skräpmat visade sig var svårare än jag trodde. Stängt, stängt, stängt och stängt. Så efter två ärevarv på byn och med en bensinräkning motsvarande 2-3 normalstora kebabtallrikar så fick jag svänga förbi Willys och köpa en fryst Billy-pizza.

Ridå! Efter en julhelg helt utan julmat så försöker man i desperation hitta sig lite svulstig skräpmat, och var slutar det? Jo på Willys med en fryst Billy-Pizza i handen. Väl hemma och nyäten så ringde faster Anita och bjöd in mig på julmat klockan 17. Jag fick avböja. Dels hade jag ju nyss stoppat i mig en kulinarisk Billy-måltid. och dessutom så dansade bacillerna hula-hula i min stackars kropp.

Sitter nu här igen efter att ha sovit mellan 15-18.30, känner mig betydligt piggare, så nu åker jag till Anita & Åke i alal fall för lite julkäk innan jobbet. Med både Billy-pizza och lite prinskorv i magen så bör jag klara kommande jobbnatt galant.

Snart har ännu en julafton gått till ända. Den här gången en mer annorlunda julafton än tidigare. För det första började dagen med julfrukost hemma hos oss med mamma o pappa. Det har vi aldrig haft tidigare. Mysigt värre med skinkmacka, risgrynsgröt och lite julgodis. Allt ackompanjerat av diverse stämningsfull julmusik. Sen blev det paketöppning innan det var dags o packa ihop lite o duscha inför jobbet.

Vid 12.30 åkte jag in till Pekka på en fika. Vi snackade lite allmänt om livet, lägenheter, ishockey m.m. Hastade sen vidare till SOS Alarm vid 13.30. Å här är jag., Jag sitter nämligen på jobbet och försöker upprätthålla någon form av ordning i samhället. Nåja, ska väl inte övervärdera mitt jobb som SOS-operatör, men visst har man en viktig roll i händelse av olycka eller annan händelse.

Idag/ikväll har jag dock varken räddat världen eller ett endaste liv. Telefonerna är stendöda och i stort sett ingen är sjuk eller har råkat ut för elände i Västmanland. Missförstå mig rätt, jag önskar ingen olycka, eller ond bråd död. Däremot så är det såååå tråkigt att sitta, taggad vid telefon och inte få något att göra. Kvällen blir olidligt lång och man längtar bara hem.

Det positiva är väl att det varit färre julrelaterade familjebråk och liknande tragedier än jag förväntat mig.
Men visst är det tyvärr en verklighet för allt för många barn. En mor eller far där förståndet rinner ut i samma takt som julspriten rinner in. Rätt jobbigt tt höra via telefon och inte kunna hjälpa mer än att koppla den upprivna mamman till polisen. Jag hatar folk som låter spriten bli en förtäckt ursäkt att spöa sina nära o kära.

Lev ensamma och ruttna i tristess istället för att sprida skräck och skada dina barn för all framtid.
Ni är svaga, usla män.

Jaja, nu tar vi i sista timmen innan soffan o en skinkmacka hägrar.

God natt!

Efter mitt inlägg igår är ni flera som frågar er om jag bara är en surkart, en bitter looser utan journalistjobb som bara gillar och klanka ner på mina tidigare kollegor. Nej, kvällstidningswannebeesen (fantastiskt ord, finns det?) är inte mina tidigare kollegor, jag har jobbat med radio. Och nej, jag är inte bara elak eller en rakt igenom obekväm och småtyken person. Bakom min hårda fasad finns tro´t eller ej både hjärta och omtanke för de som har det lite jobbigt.

Här på julaftons morgon tänkte jag därför slå ett slag för de svagaste i samhället. De som av olika anledning inte har det lika bra som oss i normen, vi som har jobb, lycklig familj, inkomst, mat på bordet, tak över huvudet osv.

I mitt jobb på SOS Alarm kommer jag dagligen i kontakt med människor som befinner sig mitt i en livskris. Det kan bero på missbruk, psykisk ohälsa, plötslig sjukdom eller dödsfall inom familjen m.m. Det som slår mig i min kontakt med dessa människor är ensamheten. Den ofantliga ensamhet, förtvivlan och uppgivenhet som dessa människor utstrålar. Vart ska man vända sig, hur ska man kunna få hjälp när livets uppförsbacke känns oövervinnlig?  Hur ska de som saknar ett privat socialt skyddsnät få den hjälp de behöver för att ta sig vidare?

Jag har inget svar. Efter psykreformen under åttiotalet där vårdinrättning efter vårdinrättning, mentalsjukhus efter mentalsjukhus fick slå igen så är flera av dessa människor helt lämnade åt sitt öde, eller till välvilliga hjälporganisationers insatser. Allt oftare möts jag både i jobbet och privat av männsikor i misär, som desperat letar efter det halmstrå som ska få deras liv på rätt köl igen. Problemet är bara att man måste vara frisk, för att orka vara sjuk.  Den som inte orkar strida för sin sak, och sin rätt till ett värdigt liv hamnar allt längre ifrån oss andra vanliga som haft lyckan att INTE fastna i skulder, missbruk osv.

Psykiatrin fungerar inte alls, utan de som hamnat snett fortsätter att glida allt längre ut i det normala svenssonlivets ytterkanter. Särlingar blir enslingar, enslingar blir psykfall och vår rädsla inför det okända och de som inte är som oss föder fördomar som bara växer och ger i slutänden överdrivet avståndstagande. Söker du akut psykiatrisk hjälp i Västmanland så går det inte att komma dit med sprit i kroppen. Akuta psykiska problem får man tydligen bara ha i nyktert tillstånd. Skandal tycker jag. Många missbrukare och alkoholister söker hjälpen i ett tillstånd av berusning då ångesten och tillbakablickarna mot livets tidigare motgångar blir som störst. Att då inte få hjälp för att man tagit sig fyra starköl och inte blåser noll känns inte värdigt Sverige 2007.

Hur många av de psykiskt sjuka som efter nobben hos psykakuten valt att ta sitt liv vet jag inte, men det skrämmer mig att tänka på det. Jag tror mörkertalet är stort. När det sista benet man står på sparkas undan och ljuset i livets tunnel lyser med sin frånvaro kan det nog hos många kännas som om slutet är den enda lösningen.

Jag har på ideell nivå och helt privat åtagit mig att försöka hjälpa en bekant. En medmänniska som till och från hamnat snett och haft det jobbigt pga långvarigt missbruk, och jag har dagligen fått se den verklighet som han lever i. Där kontakter med sociala myndigheter kräver järnkoll på lagar och paragrafer och en vilja och envishet av stål för att nå framsteg i en allt snårigare och mer fyrkantig byråkrati. 

T ex så måste man enligt Västerås stad ha ett eget boende för att få hjälp med proffesionell drogavvänjing, men för att få ett eget boende så krävs det att man är drogfri. Hmm..moment 22. Så där är det överallt. För att erhålla en i mina ögon minimal ekonomisk ersättning för att klara livets nödtorft såsom mat, boende m.m. krävs det ofta omänskligt mycket bråk med myndigheterna. Skrivelser hit, telefonsamtal dit. Allt tar tid, ork och ger fler misslyckanden, mer ångest och större besvikelse än vad jobbet dessa människor lägger ner ger framsteg eller ökad självkänsla.

Fattar ni? Jag är matt ,trött, ledsen, uppgiven och besviken, och ändå är jag frisk och kry med ork, jobb, osv. Det är egentligen inte mitt problem. Tänk er då att vara missbrukare sen 15 år, utan bostad ,självförtroende i botten och som lök på laxen myndigheter där den ena handen inte vet vad eller hur, eller varför den andra gör som den gör.

Vi måste alla börja ta mer ansvar för våra medmänniskor. Mynidgheter, politiker, vi vanliga medborgare.  Höj skatten och ge alla en möjlighet till den sociala trygghet som krävs för ett värdigt liv.

Så krama en utsatt medmänniska i jul, det känns dels bra för oss själva, men framför allt värmer det själsligt den som har, eller har haft det lite jobbigt.

Välkomna till mitt lilla andningshål i cyberspace.

Här kommer jag då och då sprida lite glädje, ilska, förundran o kanske även oro genom att delger er mina funderingar och upplevelser både privat och på jobbet.


"La la la la la......Bloggen heter Glössa....."

 / Mattias