Glössa

Efter mitt inlägg igår är ni flera som frågar er om jag bara är en surkart, en bitter looser utan journalistjobb som bara gillar och klanka ner på mina tidigare kollegor. Nej, kvällstidningswannebeesen (fantastiskt ord, finns det?) är inte mina tidigare kollegor, jag har jobbat med radio. Och nej, jag är inte bara elak eller en rakt igenom obekväm och småtyken person. Bakom min hårda fasad finns tro´t eller ej både hjärta och omtanke för de som har det lite jobbigt.

Här på julaftons morgon tänkte jag därför slå ett slag för de svagaste i samhället. De som av olika anledning inte har det lika bra som oss i normen, vi som har jobb, lycklig familj, inkomst, mat på bordet, tak över huvudet osv.

I mitt jobb på SOS Alarm kommer jag dagligen i kontakt med människor som befinner sig mitt i en livskris. Det kan bero på missbruk, psykisk ohälsa, plötslig sjukdom eller dödsfall inom familjen m.m. Det som slår mig i min kontakt med dessa människor är ensamheten. Den ofantliga ensamhet, förtvivlan och uppgivenhet som dessa människor utstrålar. Vart ska man vända sig, hur ska man kunna få hjälp när livets uppförsbacke känns oövervinnlig?  Hur ska de som saknar ett privat socialt skyddsnät få den hjälp de behöver för att ta sig vidare?

Jag har inget svar. Efter psykreformen under åttiotalet där vårdinrättning efter vårdinrättning, mentalsjukhus efter mentalsjukhus fick slå igen så är flera av dessa människor helt lämnade åt sitt öde, eller till välvilliga hjälporganisationers insatser. Allt oftare möts jag både i jobbet och privat av männsikor i misär, som desperat letar efter det halmstrå som ska få deras liv på rätt köl igen. Problemet är bara att man måste vara frisk, för att orka vara sjuk.  Den som inte orkar strida för sin sak, och sin rätt till ett värdigt liv hamnar allt längre ifrån oss andra vanliga som haft lyckan att INTE fastna i skulder, missbruk osv.

Psykiatrin fungerar inte alls, utan de som hamnat snett fortsätter att glida allt längre ut i det normala svenssonlivets ytterkanter. Särlingar blir enslingar, enslingar blir psykfall och vår rädsla inför det okända och de som inte är som oss föder fördomar som bara växer och ger i slutänden överdrivet avståndstagande. Söker du akut psykiatrisk hjälp i Västmanland så går det inte att komma dit med sprit i kroppen. Akuta psykiska problem får man tydligen bara ha i nyktert tillstånd. Skandal tycker jag. Många missbrukare och alkoholister söker hjälpen i ett tillstånd av berusning då ångesten och tillbakablickarna mot livets tidigare motgångar blir som störst. Att då inte få hjälp för att man tagit sig fyra starköl och inte blåser noll känns inte värdigt Sverige 2007.

Hur många av de psykiskt sjuka som efter nobben hos psykakuten valt att ta sitt liv vet jag inte, men det skrämmer mig att tänka på det. Jag tror mörkertalet är stort. När det sista benet man står på sparkas undan och ljuset i livets tunnel lyser med sin frånvaro kan det nog hos många kännas som om slutet är den enda lösningen.

Jag har på ideell nivå och helt privat åtagit mig att försöka hjälpa en bekant. En medmänniska som till och från hamnat snett och haft det jobbigt pga långvarigt missbruk, och jag har dagligen fått se den verklighet som han lever i. Där kontakter med sociala myndigheter kräver järnkoll på lagar och paragrafer och en vilja och envishet av stål för att nå framsteg i en allt snårigare och mer fyrkantig byråkrati. 

T ex så måste man enligt Västerås stad ha ett eget boende för att få hjälp med proffesionell drogavvänjing, men för att få ett eget boende så krävs det att man är drogfri. Hmm..moment 22. Så där är det överallt. För att erhålla en i mina ögon minimal ekonomisk ersättning för att klara livets nödtorft såsom mat, boende m.m. krävs det ofta omänskligt mycket bråk med myndigheterna. Skrivelser hit, telefonsamtal dit. Allt tar tid, ork och ger fler misslyckanden, mer ångest och större besvikelse än vad jobbet dessa människor lägger ner ger framsteg eller ökad självkänsla.

Fattar ni? Jag är matt ,trött, ledsen, uppgiven och besviken, och ändå är jag frisk och kry med ork, jobb, osv. Det är egentligen inte mitt problem. Tänk er då att vara missbrukare sen 15 år, utan bostad ,självförtroende i botten och som lök på laxen myndigheter där den ena handen inte vet vad eller hur, eller varför den andra gör som den gör.

Vi måste alla börja ta mer ansvar för våra medmänniskor. Mynidgheter, politiker, vi vanliga medborgare.  Höj skatten och ge alla en möjlighet till den sociala trygghet som krävs för ett värdigt liv.

Så krama en utsatt medmänniska i jul, det känns dels bra för oss själva, men framför allt värmer det själsligt den som har, eller har haft det lite jobbigt.