Musikanorexi
Jag har alltid ansett mig vara en musikalisk "allätare". En kille som har bra koll på hitlistor, artister, grupper och det som snurrar på skivtallrikar och i radiokanaler. Men jag måste nu devalvera mitt musikkunnande till noll. Jag har insett att jag har faktiskt noll koll. Jag är en musikanorektiker som inte spisat musik sen E-type släppte "Set The World On Fire" någon gång i början av 90-talet. Mitt egenhändigt påhittade allätande är sanningen närmare endast lite skåpätande av det skval som vissa reklamradiokanaler spyr ut medan man sitter i bilen på väg från affären eller på väg till jobbet.
Insikten om min totala okunskap fick jag delvis för några år sedan då min betydligt mer musikintresserade bror betonade att mitt snack om alläteri endast var skitsnack. Jag kunde ungefär de låtar som fanns med på Absolute Music, men kunde sällan eller aldrig berätta vad artisten eller eventuella grupper hette, vad de gjort tidigare eller vilket land de kom ifrån. Desto mindre berätta något om övriga artister på världens musikaliska scen. Det tog ju till exempel en vecka innan jag förstod att den Kent som några i släkten talade om, INTE var vår gamla granne Elsies äldre son. Borde redan där ha förstått hur illa det var, men icke.
Den riktiga insikten kom istället när jag igår kväll satt och tittade på grammisgalan. För jag ÄR ju intresserad av musik (pyttsan!). Det stod ganska snart klart att jag inte fattade någonting. Majoriteten av artisterna som uppträdde hade jag aldrig hört talas om. Än mindre de sånger de framförde. Att sen vissa av dessa okända fick ta emot ett och annat pris blev liksom "skit samma". Jag insåg att mina musikkunskaper sträcker sig från Thore Skogman, via Sven-Ingvars och fram till tidigare nämnda E-type. Wow, vilken allätande musikkännare. Al Fakir är ju tydligen inte någon som uppträder på Kiviks marknad och ligger på spikmattor, utan uppenbarligen det hetaste som går på Amfetam.... nej f´låt. Går i ett par skor.
Nåja! Det är så här det är när man tror att man är något. Genom att öppna ögon och öron inser man snabbt att den fasad av kunnande som man dom senaste 15 åren gått och ljugit i sig själv och andra, var precis som min bror sa. Skitsnack! Jag får väl gå kvar här under min korkek, och spisa mina Sven-Ingvarsplattor. Men jag ska ALDRIG mer säga att jag är en allätare. För jag äter inte all musik, jag smakar knappt på den längre, och vore det inte för den riktiga matens existens så vore jag både död och begraven för länge sen.
Ett fenomen inom den svenska musiken som jag ändå måste få kommentera är Sahara Hotnights. Ett helt okej band som gjort sig både pengar och berömmelse genom att från början vara ett slamrande tjejband (som då i slutet av 90-talet var väldigt unikt). Jag ska dock inte ha synpunkter på vare sig deras kön eller musikkunnande då jag som novis inte vet något om stämsång, hårdrock, gladpop eller välstämda gitarrer. Däremot måste jag få undra lite över deras approach. Sahara Hotnights ser på scen ut som det tuffaste som går i ett par pumps.
Men Sahara Hotnights luras på samma sätt som illvilliga släktingar under barndomen lurade mig genom att paketera strumpor, kallingar och andra mjuka paket i hårda förpackningar. Sahara Hotnights försöker lura i mig och många andra "musikälskare" att de är bra mycket hårdare än de facto är. "Their ego´s writing checks that their bodys can´t cash" som de säger i staterna.
Kläder, utstrålning, ja allt i gruppen utstrålar förvisso självförtroende, mangel och "här ska vi jävlar i mig ge er en musikupplevelse som ni för helvete aldrig ska glömma". Men vad händer? Jo, bandet mesar fram någon dussinpop, mjäkigt, intetsägande och inte på något sätt en musik som överensstämmer med deras stil. Jag kan inte förstå att gruppen fortfarande efter 6-7 år är så het. Varför går folk på deras konserter? Denna lugna, finstämda trallpop kan ju höras i snart sagt varje radiokanal. Stanna hemma, lyssna på skivan i hörlurar och glid med. Men för guds skull, lägg era pengar på annat en en halvseg Sahara Hotnightskonsert.
Men vad vet jag om musik? Uppenbarligen ingenting. Så Sahara Hotnights, fortsätt ni att rocka på som ni gör. Uppmärksamheten och berömmelsen ni uppnått är ni förmodligen väl värda. Förresten så bytte jag kanal efter tjugo minuters tittande på Grammisgalan igår och fastnade istället vid Discovery Channel och en dokumentär om att bygga stormtåliga hus.
