Intolerans
Igår kväll var jag med om något märkligt.
Inte nog med att Boxer-Robert var med på TV som en livs levande person. Denna dockliknande låtsasperson lyckades desutom lura in mig i en intolerant återvändsgränd där jag till slut stod med rumpan bar, skamsen över att återigen lurats att visa mitt rätta illasinnade jag.
Det var tisdagkväll och jag satt och zappade mellan TV-kanalerna i väntan på 2:a halvlek mellan Italien-Frankrike när jag plötsligt ramlade in på ZTV. Där satt två freaks, två personer där den ena var onormalt välpolerad och såg ut som Boxer-Robert och den andra var en kille som såg ut som en hiskeligt trist och ful kvinna/dragqueen. Nåja.
Jag skrattade hur som helst till och gjorde mig i min ensamhet lustig över dessa människor. Vad är det för något, hur fan ser dom ut, så gick mitt resonemang. Jag blev dessutom så exalterad över dessa freaks att jag bemödade mig till att springa upp på övervåningen och hämta kameran, ta kort av tv-rutan för att på något sätt dokumentera dessa plastiga låtsasfigurer.
Döm om min förvåning när jag mellan skrattattackerna kan utkristallisera det samtal som pågår i TV-studion.
Samtalet kretsar kring människors intolerans för det okända, för de som inte ser ut eller vill vara som normen i samhället. Mitt tidigare skratt fastnade i halsgropen. Här satt jag och var precis som de dom i studion diskuterade. Jag hade visat mig vara en intolerant typ som gjorde mig lustig över såna som inte var som jag.
Jag skäms!
Flåt Robert..och förlåt hmm.....kill-tjejen
Inte nog med att Boxer-Robert var med på TV som en livs levande person. Denna dockliknande låtsasperson lyckades desutom lura in mig i en intolerant återvändsgränd där jag till slut stod med rumpan bar, skamsen över att återigen lurats att visa mitt rätta illasinnade jag.
Det var tisdagkväll och jag satt och zappade mellan TV-kanalerna i väntan på 2:a halvlek mellan Italien-Frankrike när jag plötsligt ramlade in på ZTV. Där satt två freaks, två personer där den ena var onormalt välpolerad och såg ut som Boxer-Robert och den andra var en kille som såg ut som en hiskeligt trist och ful kvinna/dragqueen. Nåja.
Jag skrattade hur som helst till och gjorde mig i min ensamhet lustig över dessa människor. Vad är det för något, hur fan ser dom ut, så gick mitt resonemang. Jag blev dessutom så exalterad över dessa freaks att jag bemödade mig till att springa upp på övervåningen och hämta kameran, ta kort av tv-rutan för att på något sätt dokumentera dessa plastiga låtsasfigurer.
Döm om min förvåning när jag mellan skrattattackerna kan utkristallisera det samtal som pågår i TV-studion.
Samtalet kretsar kring människors intolerans för det okända, för de som inte ser ut eller vill vara som normen i samhället. Mitt tidigare skratt fastnade i halsgropen. Här satt jag och var precis som de dom i studion diskuterade. Jag hade visat mig vara en intolerant typ som gjorde mig lustig över såna som inte var som jag.
Jag skäms!
Flåt Robert..och förlåt hmm.....kill-tjejen
Kommentarer
Trackback
