Musikanorexi
Jag har alltid ansett mig vara en musikalisk "allätare". En kille som har bra koll på hitlistor, artister, grupper och det som snurrar på skivtallrikar och i radiokanaler. Men jag måste nu devalvera mitt musikkunnande till noll. Jag har insett att jag har faktiskt noll koll. Jag är en musikanorektiker som inte spisat musik sen E-type släppte "Set The World On Fire" någon gång i början av 90-talet. Mitt egenhändigt påhittade allätande är sanningen närmare endast lite skåpätande av det skval som vissa reklamradiokanaler spyr ut medan man sitter i bilen på väg från affären eller på väg till jobbet.
Insikten om min totala okunskap fick jag delvis för några år sedan då min betydligt mer musikintresserade bror betonade att mitt snack om alläteri endast var skitsnack. Jag kunde ungefär de låtar som fanns med på Absolute Music, men kunde sällan eller aldrig berätta vad artisten eller eventuella grupper hette, vad de gjort tidigare eller vilket land de kom ifrån. Desto mindre berätta något om övriga artister på världens musikaliska scen. Det tog ju till exempel en vecka innan jag förstod att den Kent som några i släkten talade om, INTE var vår gamla granne Elsies äldre son. Borde redan där ha förstått hur illa det var, men icke.
Den riktiga insikten kom istället när jag igår kväll satt och tittade på grammisgalan. För jag ÄR ju intresserad av musik (pyttsan!). Det stod ganska snart klart att jag inte fattade någonting. Majoriteten av artisterna som uppträdde hade jag aldrig hört talas om. Än mindre de sånger de framförde. Att sen vissa av dessa okända fick ta emot ett och annat pris blev liksom "skit samma". Jag insåg att mina musikkunskaper sträcker sig från Thore Skogman, via Sven-Ingvars och fram till tidigare nämnda E-type. Wow, vilken allätande musikkännare. Al Fakir är ju tydligen inte någon som uppträder på Kiviks marknad och ligger på spikmattor, utan uppenbarligen det hetaste som går på Amfetam.... nej f´låt. Går i ett par skor.
Nåja! Det är så här det är när man tror att man är något. Genom att öppna ögon och öron inser man snabbt att den fasad av kunnande som man dom senaste 15 åren gått och ljugit i sig själv och andra, var precis som min bror sa. Skitsnack! Jag får väl gå kvar här under min korkek, och spisa mina Sven-Ingvarsplattor. Men jag ska ALDRIG mer säga att jag är en allätare. För jag äter inte all musik, jag smakar knappt på den längre, och vore det inte för den riktiga matens existens så vore jag både död och begraven för länge sen.
Ett fenomen inom den svenska musiken som jag ändå måste få kommentera är Sahara Hotnights. Ett helt okej band som gjort sig både pengar och berömmelse genom att från början vara ett slamrande tjejband (som då i slutet av 90-talet var väldigt unikt). Jag ska dock inte ha synpunkter på vare sig deras kön eller musikkunnande då jag som novis inte vet något om stämsång, hårdrock, gladpop eller välstämda gitarrer. Däremot måste jag få undra lite över deras approach. Sahara Hotnights ser på scen ut som det tuffaste som går i ett par pumps.
Men Sahara Hotnights luras på samma sätt som illvilliga släktingar under barndomen lurade mig genom att paketera strumpor, kallingar och andra mjuka paket i hårda förpackningar. Sahara Hotnights försöker lura i mig och många andra "musikälskare" att de är bra mycket hårdare än de facto är. "Their ego´s writing checks that their bodys can´t cash" som de säger i staterna.
Kläder, utstrålning, ja allt i gruppen utstrålar förvisso självförtroende, mangel och "här ska vi jävlar i mig ge er en musikupplevelse som ni för helvete aldrig ska glömma". Men vad händer? Jo, bandet mesar fram någon dussinpop, mjäkigt, intetsägande och inte på något sätt en musik som överensstämmer med deras stil. Jag kan inte förstå att gruppen fortfarande efter 6-7 år är så het. Varför går folk på deras konserter? Denna lugna, finstämda trallpop kan ju höras i snart sagt varje radiokanal. Stanna hemma, lyssna på skivan i hörlurar och glid med. Men för guds skull, lägg era pengar på annat en en halvseg Sahara Hotnightskonsert.
Men vad vet jag om musik? Uppenbarligen ingenting. Så Sahara Hotnights, fortsätt ni att rocka på som ni gör. Uppmärksamheten och berömmelsen ni uppnått är ni förmodligen väl värda. Förresten så bytte jag kanal efter tjugo minuters tittande på Grammisgalan igår och fastnade istället vid Discovery Channel och en dokumentär om att bygga stormtåliga hus.
Första dagen som hemmapappa..
Så var den snart "avklarad". Första dagen som föräldraledig pappa. Dagen har flutit på bra och har inte inneburit vare sig gråt eller bångstyrighet från varken Alice ELLER min sida. Efter lite Mora Träsk-dansande imorse så ville Alice sova. Sov från 08.15-09.10. Sen blev det lite lek och mer spontandans innan lunchen skulle intas strax före 11.30.
Rotfruktsgratäng och fläskfilé gick ner i ett huj och därefter var Alice återigen lite trött. Hon fick leka av sig och springa runt lite fram till12.30 men sen var det lite gnäll och gråt innan jag återigen lade henne i sängen. Både Alice OCH pappa somnade lätt och sov nu fram till 14.30 (skönt). Vi har precis sett till att Alice fått i sig lite fruktgröt och en Clementin och nu är hon verkligen på g. Humöret på topp och jag ska precis lyfta ner henne på golvet för lite mera lek.
Om två timmar är "mamma" hemma och det skall bli kul att se reaktionen från Alice. Vet själv att jag kände en omåttlig kärlek från Alice när jag kom hem efter en lång arbetsdag, förmodligen får mamma samma bemötande. Lite synd att vi inte kommit ut på någon promenix idag, men jag prioriterade Alice sömn framför promenad i snöslask och nollgradigt.
Rotfruktsgratäng och fläskfilé gick ner i ett huj och därefter var Alice återigen lite trött. Hon fick leka av sig och springa runt lite fram till12.30 men sen var det lite gnäll och gråt innan jag återigen lade henne i sängen. Både Alice OCH pappa somnade lätt och sov nu fram till 14.30 (skönt). Vi har precis sett till att Alice fått i sig lite fruktgröt och en Clementin och nu är hon verkligen på g. Humöret på topp och jag ska precis lyfta ner henne på golvet för lite mera lek.
Om två timmar är "mamma" hemma och det skall bli kul att se reaktionen från Alice. Vet själv att jag kände en omåttlig kärlek från Alice när jag kom hem efter en lång arbetsdag, förmodligen får mamma samma bemötande. Lite synd att vi inte kommit ut på någon promenix idag, men jag prioriterade Alice sömn framför promenad i snöslask och nollgradigt.
Ledig eller inte ledig, det är frågan
Oj. Då var det måndag morgon och jag är "ledig". Ja, inte ledig i samma bemärkelse som när man har semester utan nu är jag ledig med ansvar. Från och med idag så ska jag nämligen vara pappaledig och hemma med min lilla dotter Alice. I nästan 8 månader ska jag bara vara hemma, leka, bada, stoja, byta blöjor, laga mat, städa och fixa och se till att vi alla trivs så bra som möjligt.
Det känns jättekul, men samtidigt lite ovisst. Klarar jag av markservicen, kommer Alice gråta sig till sömns i avsaknad av mamma? Nåja, så blodigt ska det väl inte behöva bli. Mamma är viktig på sitt sätt, och det verkar som om jag också har en hyfsat viktig roll i Alice liv och det känns bra. Jag ska väl inte säga att jag är ledig, även om jag inte kommer vara på jobbet under ett drygt halvår. För med småbarn och fullt upp här hemma så misstänker jag att det inte blir mycket till semester här hemma. Det är mycket som ska göras, men förhoppningsvis så blir alla måsten uppblandat med en hel del roligt. Tar väl kanske nån vecka innan jag är inne helt i Alice rutiner.
Så här långt (vi har varit ensamma i 12 minuter) har det gått bra. Vi har hunnit ramla och slagit oss, dansat fyra gånger till Mora Träsk-DVD:n, ätit två majskrokar och en clementin. Alice sitter i sin röda stol och verkar rätt nöjd med tillvaron. Nu sa vi väl busa lite fram till 9-snåret så får jag se om Alice vill sova en stund. Kanske blir det en promenad med pulkan efter lunchen. VI får väl se. Det är ganska disigt ute och plusgrader. Känns rätt så blött och trist så det kanske blir stoj här inne i stället.
Nej, nu måste jag byta en blöja känner jag, kanske vill Alice sova redan nu? (08.10). Hon gnuggar sig i ögonen och är lite gnällig.
Vi hörs!
PS. Hoppas mamma har det bra på "nya" jobbet och att de är snälla mot dig, puss DS.
Det känns jättekul, men samtidigt lite ovisst. Klarar jag av markservicen, kommer Alice gråta sig till sömns i avsaknad av mamma? Nåja, så blodigt ska det väl inte behöva bli. Mamma är viktig på sitt sätt, och det verkar som om jag också har en hyfsat viktig roll i Alice liv och det känns bra. Jag ska väl inte säga att jag är ledig, även om jag inte kommer vara på jobbet under ett drygt halvår. För med småbarn och fullt upp här hemma så misstänker jag att det inte blir mycket till semester här hemma. Det är mycket som ska göras, men förhoppningsvis så blir alla måsten uppblandat med en hel del roligt. Tar väl kanske nån vecka innan jag är inne helt i Alice rutiner.
Så här långt (vi har varit ensamma i 12 minuter) har det gått bra. Vi har hunnit ramla och slagit oss, dansat fyra gånger till Mora Träsk-DVD:n, ätit två majskrokar och en clementin. Alice sitter i sin röda stol och verkar rätt nöjd med tillvaron. Nu sa vi väl busa lite fram till 9-snåret så får jag se om Alice vill sova en stund. Kanske blir det en promenad med pulkan efter lunchen. VI får väl se. Det är ganska disigt ute och plusgrader. Känns rätt så blött och trist så det kanske blir stoj här inne i stället.
Nej, nu måste jag byta en blöja känner jag, kanske vill Alice sova redan nu? (08.10). Hon gnuggar sig i ögonen och är lite gnällig.
Vi hörs!
PS. Hoppas mamma har det bra på "nya" jobbet och att de är snälla mot dig, puss DS.
Aftonbladets Robert Collin
Jag måste bara få förundras lite över Aftonbladets "trafikexpert" Robert Collin. Vad är det med karln? Har han mindervärdeskomplex eller vad är det frågan om. Han framställer alltid sig själv i en dager där han och bara han vet allt om bilar, allt om trafiksäkerhet och allt om hur vi andra bör göra när vi ska gå över gatan osv. Han tycker att den ena efter den andra är en idiot som inte förstår att det som han, Robert Collin säger är det enda rätta.
Nu idag, efter att olycksstatistiken från våra svenska vägar 2007 blivit offentlig så kräver Collin att vägverkets trafiksäkerhetsdirektör Claes Tingvall avgår. Anledningen är att man inte når upp till nollvisionen. Men för fan Robert, tagga ner! Vi fattar väl alla att nollvisionen bara är ett verktyg för att med pengar och ändrad attityd få oss bilförare att tänka till, visa lite mer hänsyn, lätta på gasen osv. Du kan väl för f-n inte sitta där på din redaktion och på fullaste allvar tro att det går att nå fram till NOLL döda i trafiken.
Det har sen nollvisionen infördes stiftats både lagar och förordningar som reglerar bilåkandet på ett sätt som varit till gagn för trafiksäkerheten, och som även minskat antalet trafikdödade. Sen att man kanske inte gjort på det sätt som du förespråkat i din blogg/dina artiklar får du bara acceptera. Att dödstalet stigit under 2007 jämfört med året innan beror absolut inte på att vi fått sämre vägverksdirektör eller sämre vägar. Tvärtom har flera av våra vägar restaurerats till det bättre, och många andra olycksdrabbade vägavsnitt är på väg att få ett lyft. Sen att det ibland tar lång tid, det är en sak. Kanske är det bara så enkelt som att vi hade ett rätt uselt trafikår 2007, oavsett anledning. Å förresten så har antalet bilar och bilförare ökat på våra gator. Kan kanske bidra med några offer totalt sett
Du är en hycklare Robert Collin, och inte guds allmäktige lille trafikexpert. I dina artiklar och i din blogg spretar dina åsikter och logiken i dina resonemang om möjligt värre än din yviga frisyr. Minns med fasa dina inlägg i fartdebatten. Hastighetskameror e skit och bara ett sätt för "storebror" att övervaka oss. Hastigheten dödar Robert, fatta det. Sen att du själv är fartglad och är rädd för att missa några roliga åkturer i fri fart på avstängda vägar med lite champagne i kroppen samtidigt som VOLVO-chefer och andra förser dig med mutgåvor är väl förståeligt men inte desto mindre korkat. Fart, i kombination med alkohol, och droger är den största bidragande orsaken till trafikdöden.
Att du i andra inlägg ondgör dig över oss "idioter" som kör 2-3 säsonger med samma vinterdäck gör bara ditt resonemang än mer osammanhängande. Vaddå? Att köra som en idiot och inte hinna bromsa i en nödsituation och på så sätt orsaka en olycka är alltså mer okej än om jag har halvskapliga vinterdäck med längre bromssträcka som följd? Det går inte ihop Robert. Hög fart ger också längre bromssträcka.
Jag beundrar dig för ditt engagemang i trafikfrågor, men inbland framstår du bara som en fyrkantig (om man bortser från den ovala frillan) rättshaverist, bitter och obstinat. Så länge vi har bilar på vägarna,och så länge allt för många har så dåligt omdöme att de kör påverkade av både alkohol och droger så kommer folk att dö. Det går INTE att skylla på fartkameror, vägverket eller på zebralagen vid våra övergångsställen. Det är ett givande och ett tagande såväl i trafiken som i livet i stort, och kanske är det bara så krasst att;
Ett visst svinn får vi räkna med!
Nu idag, efter att olycksstatistiken från våra svenska vägar 2007 blivit offentlig så kräver Collin att vägverkets trafiksäkerhetsdirektör Claes Tingvall avgår. Anledningen är att man inte når upp till nollvisionen. Men för fan Robert, tagga ner! Vi fattar väl alla att nollvisionen bara är ett verktyg för att med pengar och ändrad attityd få oss bilförare att tänka till, visa lite mer hänsyn, lätta på gasen osv. Du kan väl för f-n inte sitta där på din redaktion och på fullaste allvar tro att det går att nå fram till NOLL döda i trafiken.
Det har sen nollvisionen infördes stiftats både lagar och förordningar som reglerar bilåkandet på ett sätt som varit till gagn för trafiksäkerheten, och som även minskat antalet trafikdödade. Sen att man kanske inte gjort på det sätt som du förespråkat i din blogg/dina artiklar får du bara acceptera. Att dödstalet stigit under 2007 jämfört med året innan beror absolut inte på att vi fått sämre vägverksdirektör eller sämre vägar. Tvärtom har flera av våra vägar restaurerats till det bättre, och många andra olycksdrabbade vägavsnitt är på väg att få ett lyft. Sen att det ibland tar lång tid, det är en sak. Kanske är det bara så enkelt som att vi hade ett rätt uselt trafikår 2007, oavsett anledning. Å förresten så har antalet bilar och bilförare ökat på våra gator. Kan kanske bidra med några offer totalt sett
Du är en hycklare Robert Collin, och inte guds allmäktige lille trafikexpert. I dina artiklar och i din blogg spretar dina åsikter och logiken i dina resonemang om möjligt värre än din yviga frisyr. Minns med fasa dina inlägg i fartdebatten. Hastighetskameror e skit och bara ett sätt för "storebror" att övervaka oss. Hastigheten dödar Robert, fatta det. Sen att du själv är fartglad och är rädd för att missa några roliga åkturer i fri fart på avstängda vägar med lite champagne i kroppen samtidigt som VOLVO-chefer och andra förser dig med mutgåvor är väl förståeligt men inte desto mindre korkat. Fart, i kombination med alkohol, och droger är den största bidragande orsaken till trafikdöden.
Att du i andra inlägg ondgör dig över oss "idioter" som kör 2-3 säsonger med samma vinterdäck gör bara ditt resonemang än mer osammanhängande. Vaddå? Att köra som en idiot och inte hinna bromsa i en nödsituation och på så sätt orsaka en olycka är alltså mer okej än om jag har halvskapliga vinterdäck med längre bromssträcka som följd? Det går inte ihop Robert. Hög fart ger också längre bromssträcka.
Jag beundrar dig för ditt engagemang i trafikfrågor, men inbland framstår du bara som en fyrkantig (om man bortser från den ovala frillan) rättshaverist, bitter och obstinat. Så länge vi har bilar på vägarna,och så länge allt för många har så dåligt omdöme att de kör påverkade av både alkohol och droger så kommer folk att dö. Det går INTE att skylla på fartkameror, vägverket eller på zebralagen vid våra övergångsställen. Det är ett givande och ett tagande såväl i trafiken som i livet i stort, och kanske är det bara så krasst att;
Ett visst svinn får vi räkna med!
Håll Sverige rent!
Missa inte dessa coola killar. Bollkänsla, tålamod och ett visst mått av ansvarstagande för miljöfrågan, och vips har man en kul burkfilm
Länge leve Mora Träsk
Ny dag, nytt år och nya funderingar.
Först måste jag bara förundras över hur jag lyckats åka på min femte förkylning på två månader. Är det bara livet som småbarnsförälder som gjort denna "karlakarl" vekare än på mycket länge, eller är det något annat som gör mig mer mottaglig för baciller?
Förmodligen har alltihopa en viss inverkan, och det i kombination med att jag är alldeles för lojal mot min arbetsgivare. När man som jag har ett jobb där min plats alltid måste fyllas så känns varje sjukdag jävligt jobbig. För min frånvaro innebär att någon annan stackare som egentligen skulle vaa ledig måste komma in och jobba.
Så därför tar man fyra Alvedon, överdoserar lite Kan Jang och sen åker man till jobbet cirka 30 sekunder efter senaste febertopp. Varför?! Ja jag vet inte, men det jag vet nu är att det är så idiotiskt. Jag tillåter mig inte att vara sjuk så att jag kan bli frisk på riktigt, utan varje gång jag börjar bli halvdålig så bagatelliserar jag det, skakar bort dom värsta bacillerna och går sen till jobbet som om inget hade hänt. Resultatet blir ju ändå att jag blir sjuk nån vecka senare. Så nu ligger jag här igen. Genomförkyld med 40 graders feber, och det för att jag av respekt för min arbetsgivare och mina kollegors julfirande valde att gå och jobba i julhelgen trots snuva och feberkänningar. Knasig man är!
Men det här inlägget skulla handla om en hyllning till något som likt Bingo-Lotto nästan är förbjudet att gilla. I detta land där Jante är det som starkast präglar vårt samhälle så är det mycket som vi blir tvugna att smågilla i smyg, av rädsla för att sticka ut och inte bli omtyckta själva. Här i Bergslagen där jag bor är Jante förmodligen starkare än stål. Här ska man tycka på ett visst sätt, och man bör även ogilla vissa saker för att vara som alla andra. Sticker man ut så börjar ryktesspridningen och övriga samhällsmedborgares funderingar eka över nejden. Till exempel så tror jag att i stort sett alla svenskar mellan 25-65 gillar, eller har en viss förkärlek till dansbandsmusik. Vi yngre har fått vår Sven-Ingvars och Flamingo-kvintettdos från våra föräldrars smårökiga privatfester under sent 70-tal, och de äldre har burit med sig dansbandsmusiken som ett romantiserat minne från den ungdom då de alla var ute på olika minde dansbanor och rumlade runt. Dansbandsmusik är alltså för många förknippat med glädje och fest.
Likadant är det med Bingo-Lotto. Vi är många som gillar det och som suttit där i drygt tio års tid, och fortfarande sitter där på helgkvällarna och "duttar". Men när någon frågar om det, så spyr man gärna lite feg-galla över Loket, Lasse Kronér, fenomenet i sig m.m. och säger att man aldrig spelar. Vi vet ju också hur det är om någon råkar ringa när man ligger och sover. Sover du? Nej inte alls, jag var vaken blir ofta svaret.
Men oavsett anledningen till dessa tokiga nödlögner om skitsaker som egentlien inte spelar någon roll så är det både fascinerande och förhoppningsvis på väg att ändras. Att vissa av de saker och företeelser som omgivningen nästan kräver att man ogillar får en hype. Vi ser ju bara på "Allsång på Skansen" som ett tag under 90-talet brottades med usla tittarsiffror och bara ett hundratal tappra besökare på plats på Skansens kylslagna bänkar. Nu är programmet nästan lika populärt som Kalle Anka på julafton och för att man som besökare ska få en bra sittplats krävs att man gärna är där ett dygn innan evenemanget börjar.
Oj, nu sladdade min utläggning iväg. Kanske för att fungera som ett omedvetet försvarstal inför det som inlägget skall, eller i alla fall skulle handla om, nämligen Mora Träsk.
Mora Träsk är ett fenomen som förtjänar lite uppskattning, en klapp på axeln, en spontanapplåd. Leif Walter och hans kollega (har bytit nån kollega genom åren) har i över trettio års tid spridit glädje och sång bland sveriges i stort sett alla skol- och dagisbarn. Även Mora Träsk är något som ungdomar, yngee vuxna ofta fnyser åt. Två larvpellar som står och jönsar sig inför massa småglin. Ja, än sen. Vi har i stort sett alla varit och sett dom live någon gång, och vi har garanterat lallat och nynnat och haft oss till flera av deras sånger. Mora Träsks storhet ligger inte i deras "genomarbetade" texter, utan ligger istället i deras förmåga att med sina ganska banala sånglekar engagera barnen i både sång, rörelser och dans. I en tid då vi människor (& även barn) allt mer sitter och häckar som jag gör nu, bakom tangentbordet vid datorn så är varje moment av motion, glädje, sång och spontanrörelser av vikt för vårt välbefinnande. Så, fram för en timme Mora Träsk på schemat från åk 1 och genom hela gymnasiet så skulle vi alla må bra mycket bättre. Här hemma i stugan är just nu "Kalle Svensson" favoriten........hos oss föräldrar.
KALLE SVENSSON
Min gamle kompis Kalle Svensson heter han
Först måste jag bara förundras över hur jag lyckats åka på min femte förkylning på två månader. Är det bara livet som småbarnsförälder som gjort denna "karlakarl" vekare än på mycket länge, eller är det något annat som gör mig mer mottaglig för baciller?
Förmodligen har alltihopa en viss inverkan, och det i kombination med att jag är alldeles för lojal mot min arbetsgivare. När man som jag har ett jobb där min plats alltid måste fyllas så känns varje sjukdag jävligt jobbig. För min frånvaro innebär att någon annan stackare som egentligen skulle vaa ledig måste komma in och jobba.
Så därför tar man fyra Alvedon, överdoserar lite Kan Jang och sen åker man till jobbet cirka 30 sekunder efter senaste febertopp. Varför?! Ja jag vet inte, men det jag vet nu är att det är så idiotiskt. Jag tillåter mig inte att vara sjuk så att jag kan bli frisk på riktigt, utan varje gång jag börjar bli halvdålig så bagatelliserar jag det, skakar bort dom värsta bacillerna och går sen till jobbet som om inget hade hänt. Resultatet blir ju ändå att jag blir sjuk nån vecka senare. Så nu ligger jag här igen. Genomförkyld med 40 graders feber, och det för att jag av respekt för min arbetsgivare och mina kollegors julfirande valde att gå och jobba i julhelgen trots snuva och feberkänningar. Knasig man är!
Men det här inlägget skulla handla om en hyllning till något som likt Bingo-Lotto nästan är förbjudet att gilla. I detta land där Jante är det som starkast präglar vårt samhälle så är det mycket som vi blir tvugna att smågilla i smyg, av rädsla för att sticka ut och inte bli omtyckta själva. Här i Bergslagen där jag bor är Jante förmodligen starkare än stål. Här ska man tycka på ett visst sätt, och man bör även ogilla vissa saker för att vara som alla andra. Sticker man ut så börjar ryktesspridningen och övriga samhällsmedborgares funderingar eka över nejden. Till exempel så tror jag att i stort sett alla svenskar mellan 25-65 gillar, eller har en viss förkärlek till dansbandsmusik. Vi yngre har fått vår Sven-Ingvars och Flamingo-kvintettdos från våra föräldrars smårökiga privatfester under sent 70-tal, och de äldre har burit med sig dansbandsmusiken som ett romantiserat minne från den ungdom då de alla var ute på olika minde dansbanor och rumlade runt. Dansbandsmusik är alltså för många förknippat med glädje och fest.
Likadant är det med Bingo-Lotto. Vi är många som gillar det och som suttit där i drygt tio års tid, och fortfarande sitter där på helgkvällarna och "duttar". Men när någon frågar om det, så spyr man gärna lite feg-galla över Loket, Lasse Kronér, fenomenet i sig m.m. och säger att man aldrig spelar. Vi vet ju också hur det är om någon råkar ringa när man ligger och sover. Sover du? Nej inte alls, jag var vaken blir ofta svaret.
Men oavsett anledningen till dessa tokiga nödlögner om skitsaker som egentlien inte spelar någon roll så är det både fascinerande och förhoppningsvis på väg att ändras. Att vissa av de saker och företeelser som omgivningen nästan kräver att man ogillar får en hype. Vi ser ju bara på "Allsång på Skansen" som ett tag under 90-talet brottades med usla tittarsiffror och bara ett hundratal tappra besökare på plats på Skansens kylslagna bänkar. Nu är programmet nästan lika populärt som Kalle Anka på julafton och för att man som besökare ska få en bra sittplats krävs att man gärna är där ett dygn innan evenemanget börjar.
Oj, nu sladdade min utläggning iväg. Kanske för att fungera som ett omedvetet försvarstal inför det som inlägget skall, eller i alla fall skulle handla om, nämligen Mora Träsk.
Mora Träsk är ett fenomen som förtjänar lite uppskattning, en klapp på axeln, en spontanapplåd. Leif Walter och hans kollega (har bytit nån kollega genom åren) har i över trettio års tid spridit glädje och sång bland sveriges i stort sett alla skol- och dagisbarn. Även Mora Träsk är något som ungdomar, yngee vuxna ofta fnyser åt. Två larvpellar som står och jönsar sig inför massa småglin. Ja, än sen. Vi har i stort sett alla varit och sett dom live någon gång, och vi har garanterat lallat och nynnat och haft oss till flera av deras sånger. Mora Träsks storhet ligger inte i deras "genomarbetade" texter, utan ligger istället i deras förmåga att med sina ganska banala sånglekar engagera barnen i både sång, rörelser och dans. I en tid då vi människor (& även barn) allt mer sitter och häckar som jag gör nu, bakom tangentbordet vid datorn så är varje moment av motion, glädje, sång och spontanrörelser av vikt för vårt välbefinnande. Så, fram för en timme Mora Träsk på schemat från åk 1 och genom hela gymnasiet så skulle vi alla må bra mycket bättre. Här hemma i stugan är just nu "Kalle Svensson" favoriten........hos oss föräldrar.
KALLE SVENSSON
Min gamle kompis Kalle Svensson heter han
Han är känd i nästan hela Sveriges land
Varje dag i alla väder går han klädd i samma kläder
För han tycker själv han är en gentleman:
Refräng
Han har handskar, hatt och sjal och paraply
Han har handskar, hatt och sjal och paraply
Han har handskar, hatt och sjal
Ja, han har handskar, hatt och sjal
Ja, han har handskar, hatt och sjal och paraply
Så en dag blir Kalle bjuden på en fest
Och i frack och smoking kom varenda gäst
Men när Kalle där inträder är han klädd i samma kläder
För han tycker själv han är en gentleman:
Refräng
Han har handskar, hatt och sjal och paraply
Han har handskar, hatt och sjal och paraply
Han har handskar, hatt och sjal
Ja, han har handskar, hatt och sjal
Ja, han har handskar, hatt och sjal och paraply
I en vacker flicka blir så Kalle kär
Och i högsta fart det av till prästen bär
Flickan kommer klädd till brud uti en väldigt proper skrud
Men Kalle själv han kommer klädd precis så här:
Refräng
Han har handskar, hatt och sjal och paraply
Han har handskar, hatt och sjal och paraply
Han har handskar, hatt och sjal
Ja, han har handskar, hatt och sjal
Ja, han har handskar, hatt och sjal och paraply
PS. Mora Träsk började som ett 5-manna rockband och bland de sex skivor gruppen hann ge ut finns klassiker som "Från pungsvett till punktsvets" (Underbart!) DS.
Fakir-Fenomenet, Alkis-Fritjof och en malplacerad Idol
Så här i årets elfte timme, alldeles innan vi går vidare in i 2008 tänkte jag göra några personliga reflektioner som både förundrat, förfärat och beundrat under året som gått.
Jag börjar med Fakiren, ni vet Salem Al-Fakir, en "naturbegåvning" som dök upp ur ingenstans och snart var på allas läppar. En gullunge med rufsigt hår, ett fånigt flin och en stark förkärlek till meningslös symfonirock. Snart sagt varje recensent slickade okritiskt "fakiren" rakt upp i arslet.
Det blev med Al-Fakir som med Facebook, alla skulle vara där, alla skulle okritiskt hänga på hyllningskören och det fräscha som uppstod i det nya, oftast utan att egentligen veta varför. Ibland kan jag haja till så här i efterhand när något oväntat haft en hype. Vem har infiltrerat denna berömmelse så grundligt och välregisserat att vi alla svalt betet och okritiskt ställt oss upp och applåderat denna spralliga spjuver som visat sig full med djupa funderingar, och begåvad med musikaliskt kunnande som vi andra blockflöjts-mongon bara kan drömma om. Förmodligen är det skivbolaget som via hård lansering och lagom mycket känningar i TV-branschen lyckats få fram budskapet om Fakirs storhet.
Själv är jag så himla kluven till denna Fakir. Vad ska jag tycka? Ska jag som alla andra bara stå där med mössan i handen, buga och tacka för att jag får äran att lyssna på honom? Nej, det känns inte rätt, för även om Salem al-fakir verkar vara en riktigt glad och trevlig kille utan divalater så är det ändå något som gör att jag inte attraheras av hans musik. Det är oftast bara upphottade varianter på det som Robert Wells och Sofia Källgren presenterade under sent 80-tal. Symfonirock utan mål och mening där han medvetet, eller omedvetet applicerat lite flummigt sväng, lite galna grimaser och ett Stomatol-flin utan dess like. Hans spontanitet och flåshurtiga approach käns ändå så falsk. Sen att tvillingbrorsan är Bolibompa-kille gör ju inte saken lättare.
Rätta mig om jag har fel, men Salem Al-Fakir har haft sitt roliga. När nästa skiva kommer så kommer vi säga; Det där har vi hört förr och det känns inte så fräscht längre.
En annan som förundrat och ibland fått mig att känna både avsmak och moderskänslor är Bengt Fritjofsson, Tv4´s egen lilla hus-alkis. En störskön snubbe med frillan på högkant och ett stort alkohol-kunnande. Det tragiska är att denna Fritjofsson inte fått sitt kunnande genom studier av dryckeslitteratur eller genom "städade" studiebesök på världens alla vingårdar. Nej, Bengt Fritjofsson har gått den hårda vägen. Genom att smaka i stort sett ALL alkohol som världen har att uppbringa, och det syns mina vänner, det syns.
Denna gentleman som i mitten av 90-talet framstod som en välklädd charmig playboy med smak för livets goda, framstår allt mer som en försupen varannandags-alkis. Frisyren är om möjligt än mer bångstyrig. Huden allt gråare, ögonen allt tröttare, och de muntliga utläggningarna om de starka dryckernas förträfflighet mer och mer osammanhängande. Tv4´s strävan att behålla sin vin- och spritexpert har fått freakshowen att allt mer påminna om de sista åren som Arne Weise var julvärd i SVT. Snälla Bengt, ta ett vitt 2008 och låt ditt kunnnande på området vara det som driver dig, INTE begäret efter procenten.
Sist ut att få en släng av sleven är Peter Jihde. Inte för att han på något sätt är dålig vare sig som människa eller som TV-personlighet ,utan för att han genom sitt åtagande i Idol 2007 devalverat sitt TV-värde med omkring 800 procent. Hans klena framträdande som vingklippt och osäker programledare under finalserien får mig att minnas mina egna krampaktiga försök att vara konfrencier på vår egenhändigt ihopknåpade Cabaré i årskurs tre.
Vi ville massor, men var så ovana och obekväma i rollen att det bara blev patetiskt. Vårt försvar från den tiden ligger väl i vår dåvarande ålder. Som 9-åring har man inte omvärldens skyhöga krav på sig, utan vårt tafatta framträdande lockade ändå fram en tår av stolthet hos vår mor- och farföräldrar. Peter Jihde däremot kan inte rädda sin heder genom att skylla på ålder, oerfarenhet eller något annat. Som erfaren och proffesionell TV-personlighet borde han klara av jobbet, men icke.
Kanske berodde det på att det var oklart in i det sista vilken roll han skulle ha. Skulle han vara den spexiga, eller den seriöse programledaren. Resultatet blev ett mellanting där resultatet INTE blev bra. På något sätt känns det som om Jihde blivit mätt, inte vet vad han vill göra, tappat engagemang och kreativitet. När man som 35-åring börja glida genom rutan på rutin utan viljan att förnya sig är man nog ute på hal is.
Själv sitter jag här, tokigt förkyld samtidigt som kylen är fylld av mat och snacks och champagne inför kvällens förväntade festligheter. Hoppas bara febern håller sig borta så att kvällen blir lika trevlig som vi hoppas på.
Gott nytt år!
Jag börjar med Fakiren, ni vet Salem Al-Fakir, en "naturbegåvning" som dök upp ur ingenstans och snart var på allas läppar. En gullunge med rufsigt hår, ett fånigt flin och en stark förkärlek till meningslös symfonirock. Snart sagt varje recensent slickade okritiskt "fakiren" rakt upp i arslet.
Det blev med Al-Fakir som med Facebook, alla skulle vara där, alla skulle okritiskt hänga på hyllningskören och det fräscha som uppstod i det nya, oftast utan att egentligen veta varför. Ibland kan jag haja till så här i efterhand när något oväntat haft en hype. Vem har infiltrerat denna berömmelse så grundligt och välregisserat att vi alla svalt betet och okritiskt ställt oss upp och applåderat denna spralliga spjuver som visat sig full med djupa funderingar, och begåvad med musikaliskt kunnande som vi andra blockflöjts-mongon bara kan drömma om. Förmodligen är det skivbolaget som via hård lansering och lagom mycket känningar i TV-branschen lyckats få fram budskapet om Fakirs storhet.
Själv är jag så himla kluven till denna Fakir. Vad ska jag tycka? Ska jag som alla andra bara stå där med mössan i handen, buga och tacka för att jag får äran att lyssna på honom? Nej, det känns inte rätt, för även om Salem al-fakir verkar vara en riktigt glad och trevlig kille utan divalater så är det ändå något som gör att jag inte attraheras av hans musik. Det är oftast bara upphottade varianter på det som Robert Wells och Sofia Källgren presenterade under sent 80-tal. Symfonirock utan mål och mening där han medvetet, eller omedvetet applicerat lite flummigt sväng, lite galna grimaser och ett Stomatol-flin utan dess like. Hans spontanitet och flåshurtiga approach käns ändå så falsk. Sen att tvillingbrorsan är Bolibompa-kille gör ju inte saken lättare.
Rätta mig om jag har fel, men Salem Al-Fakir har haft sitt roliga. När nästa skiva kommer så kommer vi säga; Det där har vi hört förr och det känns inte så fräscht längre.
En annan som förundrat och ibland fått mig att känna både avsmak och moderskänslor är Bengt Fritjofsson, Tv4´s egen lilla hus-alkis. En störskön snubbe med frillan på högkant och ett stort alkohol-kunnande. Det tragiska är att denna Fritjofsson inte fått sitt kunnande genom studier av dryckeslitteratur eller genom "städade" studiebesök på världens alla vingårdar. Nej, Bengt Fritjofsson har gått den hårda vägen. Genom att smaka i stort sett ALL alkohol som världen har att uppbringa, och det syns mina vänner, det syns.
Denna gentleman som i mitten av 90-talet framstod som en välklädd charmig playboy med smak för livets goda, framstår allt mer som en försupen varannandags-alkis. Frisyren är om möjligt än mer bångstyrig. Huden allt gråare, ögonen allt tröttare, och de muntliga utläggningarna om de starka dryckernas förträfflighet mer och mer osammanhängande. Tv4´s strävan att behålla sin vin- och spritexpert har fått freakshowen att allt mer påminna om de sista åren som Arne Weise var julvärd i SVT. Snälla Bengt, ta ett vitt 2008 och låt ditt kunnnande på området vara det som driver dig, INTE begäret efter procenten.
Sist ut att få en släng av sleven är Peter Jihde. Inte för att han på något sätt är dålig vare sig som människa eller som TV-personlighet ,utan för att han genom sitt åtagande i Idol 2007 devalverat sitt TV-värde med omkring 800 procent. Hans klena framträdande som vingklippt och osäker programledare under finalserien får mig att minnas mina egna krampaktiga försök att vara konfrencier på vår egenhändigt ihopknåpade Cabaré i årskurs tre.
Vi ville massor, men var så ovana och obekväma i rollen att det bara blev patetiskt. Vårt försvar från den tiden ligger väl i vår dåvarande ålder. Som 9-åring har man inte omvärldens skyhöga krav på sig, utan vårt tafatta framträdande lockade ändå fram en tår av stolthet hos vår mor- och farföräldrar. Peter Jihde däremot kan inte rädda sin heder genom att skylla på ålder, oerfarenhet eller något annat. Som erfaren och proffesionell TV-personlighet borde han klara av jobbet, men icke.
Kanske berodde det på att det var oklart in i det sista vilken roll han skulle ha. Skulle han vara den spexiga, eller den seriöse programledaren. Resultatet blev ett mellanting där resultatet INTE blev bra. På något sätt känns det som om Jihde blivit mätt, inte vet vad han vill göra, tappat engagemang och kreativitet. När man som 35-åring börja glida genom rutan på rutin utan viljan att förnya sig är man nog ute på hal is.
Själv sitter jag här, tokigt förkyld samtidigt som kylen är fylld av mat och snacks och champagne inför kvällens förväntade festligheter. Hoppas bara febern håller sig borta så att kvällen blir lika trevlig som vi hoppas på.
Gott nytt år!
Ingen fantasi
Fan! Det tog tre-fyra dagar av idésprutande och åsiktsluftande innan bloggluften gick ur mig. Pinsamt. Inget att berätta. Lugnt hemma, lugnt på jobbet. Lätt förkyld, lite trött. Jobbar natt nu och får åka hem och sova om cirka tre timmar. Ska bli skönt.
När jag vaknar imorgon bär det av till mamma och pappa för lite mellandagsmys med mat och dryck.
Tjing
När jag vaknar imorgon bär det av till mamma och pappa för lite mellandagsmys med mat och dryck.
Tjing
Tragik och förbannade elände
Varför kan man aldrig hålla käften??????
Här satt jag på julaftonen och nästan beklagade mig i mitt inlägg över att alla höll sig friska och att vi var olycksfria i länet. Vad händer? Jo natten mot annandagen så får vi efter flera timmar av tysta telefoner och tristess klockan 03.04 samtal om en fullt utvecklad villabrand i Köping. 03.05 drar vi larmet och både Köping och Arboga åker med full räddningsstyrka. Vi skickar även två ambulanser och polisen åker med flera patruller.
Första tanken är spännande, äntligen lite action. Men den tanken förbyts ganska snart i förtvivlan och dålig magkänsla. Det står snart klart via grannar och anhöriga att familjen som bor i huset faktiskt ÄR hemma och inte har en chans att komma ut. Huset är övertänt när brandkåren kommer fram och deras jobb blir främst att förhindra spridning till husen intill.
Rökdykarna på plats kan med tårade ögon bara konstatera att en hel familj omkommit i lågorna. Fy fan!!!! Även fast man bara tar del av dramatiken via telefon i sitt jobb som SOS-operatör så känns det naturligtvis inte kul. Att vi i vår familj bor i ett exakt likadant hus och har en familj som består av lika många medlemmar som dom drabbade gör att man på något vis placerar in sig själv i denna hemska tragedi. Det kunde vara vi.
När jag åkte hem från jobbet imorse rann tårarna nerför kinderna när jag tänkte på alla de anhöriga som via polisens tunga besked under dagen får både julhelg och förmodligen resten av livet förstört av upplevelserna från denna julhelg -07. Snälla ni! Skaffa brandvarnare. Placera dom rätt, kolla batterierna, köp hem brandsläckare.
Idag känns jobbet väldigt tungt, och jag vet att alla vi som på ett eller annat sätt var inblandade i nattens händelse mår dåligt idag. Brandmän, Poliser, Ambulanspersonal, grannar, anhöriga mfl. Hoppas bara att det dröjer länge tills vi drabbas av något liknande igen.
Här satt jag på julaftonen och nästan beklagade mig i mitt inlägg över att alla höll sig friska och att vi var olycksfria i länet. Vad händer? Jo natten mot annandagen så får vi efter flera timmar av tysta telefoner och tristess klockan 03.04 samtal om en fullt utvecklad villabrand i Köping. 03.05 drar vi larmet och både Köping och Arboga åker med full räddningsstyrka. Vi skickar även två ambulanser och polisen åker med flera patruller.
Första tanken är spännande, äntligen lite action. Men den tanken förbyts ganska snart i förtvivlan och dålig magkänsla. Det står snart klart via grannar och anhöriga att familjen som bor i huset faktiskt ÄR hemma och inte har en chans att komma ut. Huset är övertänt när brandkåren kommer fram och deras jobb blir främst att förhindra spridning till husen intill.
Rökdykarna på plats kan med tårade ögon bara konstatera att en hel familj omkommit i lågorna. Fy fan!!!! Även fast man bara tar del av dramatiken via telefon i sitt jobb som SOS-operatör så känns det naturligtvis inte kul. Att vi i vår familj bor i ett exakt likadant hus och har en familj som består av lika många medlemmar som dom drabbade gör att man på något vis placerar in sig själv i denna hemska tragedi. Det kunde vara vi.
När jag åkte hem från jobbet imorse rann tårarna nerför kinderna när jag tänkte på alla de anhöriga som via polisens tunga besked under dagen får både julhelg och förmodligen resten av livet förstört av upplevelserna från denna julhelg -07. Snälla ni! Skaffa brandvarnare. Placera dom rätt, kolla batterierna, köp hem brandsläckare.
Idag känns jobbet väldigt tungt, och jag vet att alla vi som på ett eller annat sätt var inblandade i nattens händelse mår dåligt idag. Brandmän, Poliser, Ambulanspersonal, grannar, anhöriga mfl. Hoppas bara att det dröjer länge tills vi drabbas av något liknande igen.
Vaknade med ett ryck..
Juldagens morgon. Efter en kväll på jobbet var jag minst sagt trött och seg när jag kom hem vid 23-tiden igår. Slog ihjäl en timme framför tv:n/datorn innan jag lade mig för att sova.
Vaknade sen av en duns imorse. Det var en ficklampa som vickat omkull och ramlat ned från ett bord. Ingen jättesmäll, men tillräckligt för att jag skulle vakna med ett ryck. När jag väl gnuggat tröttheten ur ögonen konstaterade jag att jag fortfarande kände mig toktrött och hängig. Det kändes precis som de gånger man kommit i säng sent efter en krogkväll för att sen vakna tidigt. Ni vet, dagar där kroppen skriker; -FAN, somna om, jag går sönder!.
Men idag skrek inte kroppen alls utan när jag väl rullat över så jag kunde spana in klockradion blev jag istället glad. Klockan stod på 11.10. Det var precis vad jag behövde. Rejäl mängd med sovtimmar. Kruxet var ju bara det att jag mådde pyton. Kände mig febrig, frös, förkyld, ja ni vet när man är på väg att bli sjuk. Nåja, bestämde mig för att vila mig i form, så jag småslöade i sängen till klockan var 13.30 innan jag föröskte masa mig iväg till affären för lite matinköp.
Då jag efter insikten att jag förmodligen var på väg att bli sjuk, fått en rejäl dos tycka-synd-om-mig-känsla så bestämde jag mig för skräpmat. En kebbe-rulle, en pizza, vad som helst. Men att ge sig ut på en mindre ort, en juldag efter klockan 14 för att hitta lite skräpmat visade sig var svårare än jag trodde. Stängt, stängt, stängt och stängt. Så efter två ärevarv på byn och med en bensinräkning motsvarande 2-3 normalstora kebabtallrikar så fick jag svänga förbi Willys och köpa en fryst Billy-pizza.
Ridå! Efter en julhelg helt utan julmat så försöker man i desperation hitta sig lite svulstig skräpmat, och var slutar det? Jo på Willys med en fryst Billy-Pizza i handen. Väl hemma och nyäten så ringde faster Anita och bjöd in mig på julmat klockan 17. Jag fick avböja. Dels hade jag ju nyss stoppat i mig en kulinarisk Billy-måltid. och dessutom så dansade bacillerna hula-hula i min stackars kropp.
Sitter nu här igen efter att ha sovit mellan 15-18.30, känner mig betydligt piggare, så nu åker jag till Anita & Åke i alal fall för lite julkäk innan jobbet. Med både Billy-pizza och lite prinskorv i magen så bör jag klara kommande jobbnatt galant.
Vaknade sen av en duns imorse. Det var en ficklampa som vickat omkull och ramlat ned från ett bord. Ingen jättesmäll, men tillräckligt för att jag skulle vakna med ett ryck. När jag väl gnuggat tröttheten ur ögonen konstaterade jag att jag fortfarande kände mig toktrött och hängig. Det kändes precis som de gånger man kommit i säng sent efter en krogkväll för att sen vakna tidigt. Ni vet, dagar där kroppen skriker; -FAN, somna om, jag går sönder!.
Men idag skrek inte kroppen alls utan när jag väl rullat över så jag kunde spana in klockradion blev jag istället glad. Klockan stod på 11.10. Det var precis vad jag behövde. Rejäl mängd med sovtimmar. Kruxet var ju bara det att jag mådde pyton. Kände mig febrig, frös, förkyld, ja ni vet när man är på väg att bli sjuk. Nåja, bestämde mig för att vila mig i form, så jag småslöade i sängen till klockan var 13.30 innan jag föröskte masa mig iväg till affären för lite matinköp.
Då jag efter insikten att jag förmodligen var på väg att bli sjuk, fått en rejäl dos tycka-synd-om-mig-känsla så bestämde jag mig för skräpmat. En kebbe-rulle, en pizza, vad som helst. Men att ge sig ut på en mindre ort, en juldag efter klockan 14 för att hitta lite skräpmat visade sig var svårare än jag trodde. Stängt, stängt, stängt och stängt. Så efter två ärevarv på byn och med en bensinräkning motsvarande 2-3 normalstora kebabtallrikar så fick jag svänga förbi Willys och köpa en fryst Billy-pizza.
Ridå! Efter en julhelg helt utan julmat så försöker man i desperation hitta sig lite svulstig skräpmat, och var slutar det? Jo på Willys med en fryst Billy-Pizza i handen. Väl hemma och nyäten så ringde faster Anita och bjöd in mig på julmat klockan 17. Jag fick avböja. Dels hade jag ju nyss stoppat i mig en kulinarisk Billy-måltid. och dessutom så dansade bacillerna hula-hula i min stackars kropp.
Sitter nu här igen efter att ha sovit mellan 15-18.30, känner mig betydligt piggare, så nu åker jag till Anita & Åke i alal fall för lite julkäk innan jobbet. Med både Billy-pizza och lite prinskorv i magen så bör jag klara kommande jobbnatt galant.
Jul jul, strålande jul
Snart har ännu en julafton gått till ända. Den här gången en mer annorlunda julafton än tidigare. För det första började dagen med julfrukost hemma hos oss med mamma o pappa. Det har vi aldrig haft tidigare. Mysigt värre med skinkmacka, risgrynsgröt och lite julgodis. Allt ackompanjerat av diverse stämningsfull julmusik. Sen blev det paketöppning innan det var dags o packa ihop lite o duscha inför jobbet.
Vid 12.30 åkte jag in till Pekka på en fika. Vi snackade lite allmänt om livet, lägenheter, ishockey m.m. Hastade sen vidare till SOS Alarm vid 13.30. Å här är jag., Jag sitter nämligen på jobbet och försöker upprätthålla någon form av ordning i samhället. Nåja, ska väl inte övervärdera mitt jobb som SOS-operatör, men visst har man en viktig roll i händelse av olycka eller annan händelse.
Idag/ikväll har jag dock varken räddat världen eller ett endaste liv. Telefonerna är stendöda och i stort sett ingen är sjuk eller har råkat ut för elände i Västmanland. Missförstå mig rätt, jag önskar ingen olycka, eller ond bråd död. Däremot så är det såååå tråkigt att sitta, taggad vid telefon och inte få något att göra. Kvällen blir olidligt lång och man längtar bara hem.
Det positiva är väl att det varit färre julrelaterade familjebråk och liknande tragedier än jag förväntat mig.
Men visst är det tyvärr en verklighet för allt för många barn. En mor eller far där förståndet rinner ut i samma takt som julspriten rinner in. Rätt jobbigt tt höra via telefon och inte kunna hjälpa mer än att koppla den upprivna mamman till polisen. Jag hatar folk som låter spriten bli en förtäckt ursäkt att spöa sina nära o kära.
Lev ensamma och ruttna i tristess istället för att sprida skräck och skada dina barn för all framtid.
Ni är svaga, usla män.
Jaja, nu tar vi i sista timmen innan soffan o en skinkmacka hägrar.
God natt!
Vid 12.30 åkte jag in till Pekka på en fika. Vi snackade lite allmänt om livet, lägenheter, ishockey m.m. Hastade sen vidare till SOS Alarm vid 13.30. Å här är jag., Jag sitter nämligen på jobbet och försöker upprätthålla någon form av ordning i samhället. Nåja, ska väl inte övervärdera mitt jobb som SOS-operatör, men visst har man en viktig roll i händelse av olycka eller annan händelse.
Idag/ikväll har jag dock varken räddat världen eller ett endaste liv. Telefonerna är stendöda och i stort sett ingen är sjuk eller har råkat ut för elände i Västmanland. Missförstå mig rätt, jag önskar ingen olycka, eller ond bråd död. Däremot så är det såååå tråkigt att sitta, taggad vid telefon och inte få något att göra. Kvällen blir olidligt lång och man längtar bara hem.
Det positiva är väl att det varit färre julrelaterade familjebråk och liknande tragedier än jag förväntat mig.
Men visst är det tyvärr en verklighet för allt för många barn. En mor eller far där förståndet rinner ut i samma takt som julspriten rinner in. Rätt jobbigt tt höra via telefon och inte kunna hjälpa mer än att koppla den upprivna mamman till polisen. Jag hatar folk som låter spriten bli en förtäckt ursäkt att spöa sina nära o kära.
Lev ensamma och ruttna i tristess istället för att sprida skräck och skada dina barn för all framtid.
Ni är svaga, usla män.
Jaja, nu tar vi i sista timmen innan soffan o en skinkmacka hägrar.
God natt!
Våga bry sig..
Efter mitt inlägg igår är ni flera som frågar er om jag bara är en surkart, en bitter looser utan journalistjobb som bara gillar och klanka ner på mina tidigare kollegor. Nej, kvällstidningswannebeesen (fantastiskt ord, finns det?) är inte mina tidigare kollegor, jag har jobbat med radio. Och nej, jag är inte bara elak eller en rakt igenom obekväm och småtyken person. Bakom min hårda fasad finns tro´t eller ej både hjärta och omtanke för de som har det lite jobbigt.
Här på julaftons morgon tänkte jag därför slå ett slag för de svagaste i samhället. De som av olika anledning inte har det lika bra som oss i normen, vi som har jobb, lycklig familj, inkomst, mat på bordet, tak över huvudet osv.
I mitt jobb på SOS Alarm kommer jag dagligen i kontakt med människor som befinner sig mitt i en livskris. Det kan bero på missbruk, psykisk ohälsa, plötslig sjukdom eller dödsfall inom familjen m.m. Det som slår mig i min kontakt med dessa människor är ensamheten. Den ofantliga ensamhet, förtvivlan och uppgivenhet som dessa människor utstrålar. Vart ska man vända sig, hur ska man kunna få hjälp när livets uppförsbacke känns oövervinnlig? Hur ska de som saknar ett privat socialt skyddsnät få den hjälp de behöver för att ta sig vidare?
Jag har inget svar. Efter psykreformen under åttiotalet där vårdinrättning efter vårdinrättning, mentalsjukhus efter mentalsjukhus fick slå igen så är flera av dessa människor helt lämnade åt sitt öde, eller till välvilliga hjälporganisationers insatser. Allt oftare möts jag både i jobbet och privat av männsikor i misär, som desperat letar efter det halmstrå som ska få deras liv på rätt köl igen. Problemet är bara att man måste vara frisk, för att orka vara sjuk. Den som inte orkar strida för sin sak, och sin rätt till ett värdigt liv hamnar allt längre ifrån oss andra vanliga som haft lyckan att INTE fastna i skulder, missbruk osv.
Psykiatrin fungerar inte alls, utan de som hamnat snett fortsätter att glida allt längre ut i det normala svenssonlivets ytterkanter. Särlingar blir enslingar, enslingar blir psykfall och vår rädsla inför det okända och de som inte är som oss föder fördomar som bara växer och ger i slutänden överdrivet avståndstagande. Söker du akut psykiatrisk hjälp i Västmanland så går det inte att komma dit med sprit i kroppen. Akuta psykiska problem får man tydligen bara ha i nyktert tillstånd. Skandal tycker jag. Många missbrukare och alkoholister söker hjälpen i ett tillstånd av berusning då ångesten och tillbakablickarna mot livets tidigare motgångar blir som störst. Att då inte få hjälp för att man tagit sig fyra starköl och inte blåser noll känns inte värdigt Sverige 2007.
Hur många av de psykiskt sjuka som efter nobben hos psykakuten valt att ta sitt liv vet jag inte, men det skrämmer mig att tänka på det. Jag tror mörkertalet är stort. När det sista benet man står på sparkas undan och ljuset i livets tunnel lyser med sin frånvaro kan det nog hos många kännas som om slutet är den enda lösningen.
Jag har på ideell nivå och helt privat åtagit mig att försöka hjälpa en bekant. En medmänniska som till och från hamnat snett och haft det jobbigt pga långvarigt missbruk, och jag har dagligen fått se den verklighet som han lever i. Där kontakter med sociala myndigheter kräver järnkoll på lagar och paragrafer och en vilja och envishet av stål för att nå framsteg i en allt snårigare och mer fyrkantig byråkrati.
T ex så måste man enligt Västerås stad ha ett eget boende för att få hjälp med proffesionell drogavvänjing, men för att få ett eget boende så krävs det att man är drogfri. Hmm..moment 22. Så där är det överallt. För att erhålla en i mina ögon minimal ekonomisk ersättning för att klara livets nödtorft såsom mat, boende m.m. krävs det ofta omänskligt mycket bråk med myndigheterna. Skrivelser hit, telefonsamtal dit. Allt tar tid, ork och ger fler misslyckanden, mer ångest och större besvikelse än vad jobbet dessa människor lägger ner ger framsteg eller ökad självkänsla.
Fattar ni? Jag är matt ,trött, ledsen, uppgiven och besviken, och ändå är jag frisk och kry med ork, jobb, osv. Det är egentligen inte mitt problem. Tänk er då att vara missbrukare sen 15 år, utan bostad ,självförtroende i botten och som lök på laxen myndigheter där den ena handen inte vet vad eller hur, eller varför den andra gör som den gör.
Vi måste alla börja ta mer ansvar för våra medmänniskor. Mynidgheter, politiker, vi vanliga medborgare. Höj skatten och ge alla en möjlighet till den sociala trygghet som krävs för ett värdigt liv.
Så krama en utsatt medmänniska i jul, det känns dels bra för oss själva, men framför allt värmer det själsligt den som har, eller har haft det lite jobbigt.
Här på julaftons morgon tänkte jag därför slå ett slag för de svagaste i samhället. De som av olika anledning inte har det lika bra som oss i normen, vi som har jobb, lycklig familj, inkomst, mat på bordet, tak över huvudet osv.
I mitt jobb på SOS Alarm kommer jag dagligen i kontakt med människor som befinner sig mitt i en livskris. Det kan bero på missbruk, psykisk ohälsa, plötslig sjukdom eller dödsfall inom familjen m.m. Det som slår mig i min kontakt med dessa människor är ensamheten. Den ofantliga ensamhet, förtvivlan och uppgivenhet som dessa människor utstrålar. Vart ska man vända sig, hur ska man kunna få hjälp när livets uppförsbacke känns oövervinnlig? Hur ska de som saknar ett privat socialt skyddsnät få den hjälp de behöver för att ta sig vidare?
Jag har inget svar. Efter psykreformen under åttiotalet där vårdinrättning efter vårdinrättning, mentalsjukhus efter mentalsjukhus fick slå igen så är flera av dessa människor helt lämnade åt sitt öde, eller till välvilliga hjälporganisationers insatser. Allt oftare möts jag både i jobbet och privat av männsikor i misär, som desperat letar efter det halmstrå som ska få deras liv på rätt köl igen. Problemet är bara att man måste vara frisk, för att orka vara sjuk. Den som inte orkar strida för sin sak, och sin rätt till ett värdigt liv hamnar allt längre ifrån oss andra vanliga som haft lyckan att INTE fastna i skulder, missbruk osv.
Psykiatrin fungerar inte alls, utan de som hamnat snett fortsätter att glida allt längre ut i det normala svenssonlivets ytterkanter. Särlingar blir enslingar, enslingar blir psykfall och vår rädsla inför det okända och de som inte är som oss föder fördomar som bara växer och ger i slutänden överdrivet avståndstagande. Söker du akut psykiatrisk hjälp i Västmanland så går det inte att komma dit med sprit i kroppen. Akuta psykiska problem får man tydligen bara ha i nyktert tillstånd. Skandal tycker jag. Många missbrukare och alkoholister söker hjälpen i ett tillstånd av berusning då ångesten och tillbakablickarna mot livets tidigare motgångar blir som störst. Att då inte få hjälp för att man tagit sig fyra starköl och inte blåser noll känns inte värdigt Sverige 2007.
Hur många av de psykiskt sjuka som efter nobben hos psykakuten valt att ta sitt liv vet jag inte, men det skrämmer mig att tänka på det. Jag tror mörkertalet är stort. När det sista benet man står på sparkas undan och ljuset i livets tunnel lyser med sin frånvaro kan det nog hos många kännas som om slutet är den enda lösningen.
Jag har på ideell nivå och helt privat åtagit mig att försöka hjälpa en bekant. En medmänniska som till och från hamnat snett och haft det jobbigt pga långvarigt missbruk, och jag har dagligen fått se den verklighet som han lever i. Där kontakter med sociala myndigheter kräver järnkoll på lagar och paragrafer och en vilja och envishet av stål för att nå framsteg i en allt snårigare och mer fyrkantig byråkrati.
T ex så måste man enligt Västerås stad ha ett eget boende för att få hjälp med proffesionell drogavvänjing, men för att få ett eget boende så krävs det att man är drogfri. Hmm..moment 22. Så där är det överallt. För att erhålla en i mina ögon minimal ekonomisk ersättning för att klara livets nödtorft såsom mat, boende m.m. krävs det ofta omänskligt mycket bråk med myndigheterna. Skrivelser hit, telefonsamtal dit. Allt tar tid, ork och ger fler misslyckanden, mer ångest och större besvikelse än vad jobbet dessa människor lägger ner ger framsteg eller ökad självkänsla.
Fattar ni? Jag är matt ,trött, ledsen, uppgiven och besviken, och ändå är jag frisk och kry med ork, jobb, osv. Det är egentligen inte mitt problem. Tänk er då att vara missbrukare sen 15 år, utan bostad ,självförtroende i botten och som lök på laxen myndigheter där den ena handen inte vet vad eller hur, eller varför den andra gör som den gör.
Vi måste alla börja ta mer ansvar för våra medmänniskor. Mynidgheter, politiker, vi vanliga medborgare. Höj skatten och ge alla en möjlighet till den sociala trygghet som krävs för ett värdigt liv.
Så krama en utsatt medmänniska i jul, det känns dels bra för oss själva, men framför allt värmer det själsligt den som har, eller har haft det lite jobbigt.
Odugliga "journalister"
Oj. Nu tänkte jag mig en riktig rivstart. Ett första inlägg fyllt med tyckande, och det om min egen yrkeskår. Kanske är jag ute på hal is. Möjligen skjuter jag mig själv i foten, kackar i eget bo osv, men jag måste bara få ondgöra mig över den flod av odugliga så kallade journalister som plötsligt ploppat upp.
Vi har väl alltid varit belönade med många mer eller mindre misslyckade journalister. Ta bara Patrik Ekwall, Harald Treutiger, Stina Dabrowski som exempel. Halvdana journalister med allt för stora egon. Men det jag tänkte oja mig lite över nu är de fantastiskt usla webjournalister som förpestar vårt internet. Snart sagt varje större och mindre tidning med självaktning skall ha sin egen nyhetsweb. Inte alltför sällan obefintligt uppdaterade (gäller framför allt Expressen OCH Aftonbladets lokala sidor), men framför allt med en helt horribel svenska i artikel efter artikel.
Viljan att vara snabb med nyheten har tydligen fått redaktionscheferna att ge avkall på allt vad språklig begåvning eller journalistisk värdighet heter. Särskrivningar, felstavningar, syftningsfel osv. Jag fattar inte! Jag är själv ingen språkbegåvning av rang, men det usla språk som i stort sett ALLA webtidningar uppvisar är tragiskt. Inte nog med att de oftast fylls av skvaller och annan oviktigt skit. Det går knappt att läsa den sk "skiten" på grund av dyslektiska kvällstidningswannabees som knapprar tecken som om de hade betalt för nedslag per minut.
Fram för mer genomarbetade artiklar även på nätet, men framför allt rättstavat material. Det är konstigt att det kan bli så här när det utexamineras omkring 500 "journalister" per år i Sverige till en arbetsmarknad som är övermättad. Ska det då inte gå att slussa in pärlor istället för svin. (Nu var jag elak, förlåt!)
Det som är så fascinerande är de artiklar där huvudpersonen som intervjuas byter namn 3-4 gånger på 1000 tecken och växlar i allt från för- och efternamn till yrke och hemort.
Webtidningarna publicerar ALLT, utan tanke på om det de skriver om är sant eller ej. Som journalist skall du spegla samhället. Du skall ta in material, skriva om det och presentera det för en större publik.
Vad händer om de stora rikstäckande medierna i allt större utsträckning gör avkall på sanningskravet och bara skriver för att sälja lösnummer eller locka tillfälliga besökare? Jag tror att allmänheten tappar tilltron till medierna. Medier som jag i min ungdomliga enfald trodde stod på de svagas sida, medier som speglade ett orättvist samhälle och som gjorde sitt bästa för att göra världen bättre, beskriva orättvisor och granska makthavare.
Som ett exempel på tidningen Expressens höga journalistiska ambitionsnivå bifogar jag några rubriker.
Kim Anderzon krossad av höbal - Stämde inte. Kim Anderzon blev absolut inte krossad, däremot rädd.
Naken-Jonas i astmadrama - Jonas i "Riket" fick en astmaattack. Wow!
Kannibalen Peter vill äta upp Victoria Beckham - "Jag tror hon smakar bra" - Underbar journalistik! Folkbildning när den är som bäst!
Michael Jackson livlös efter överdos - Stämde inte. Inga andra medier rapporterade om saken. Visade sig dagen efter att han mådde bra och hade arbetat under hela veckan.
Persbrandt akut intagen på avgiftningsklinik - Stämde inte heller. Hallå!? Källkritik?
Riket-Tommy klippte ceasar i örat - Värdelöst vetande
Bröstattack mot Jennifer Aniston - Fick hon stryck av någons enorma bröst? Näe. Några smygtagna bikinibilder
Ta en funderare! Var det någon av dessa "nyheter" vi kunde klarat oss utan? Förmodligen. Positivt i nyss nämda rubriker är att de alla var rättstavade.
Sen att jag är en ex-journalist utan arbete behöver väl varken nämnas eller betyda något??
Jag är inte bitter!
Vi har väl alltid varit belönade med många mer eller mindre misslyckade journalister. Ta bara Patrik Ekwall, Harald Treutiger, Stina Dabrowski som exempel. Halvdana journalister med allt för stora egon. Men det jag tänkte oja mig lite över nu är de fantastiskt usla webjournalister som förpestar vårt internet. Snart sagt varje större och mindre tidning med självaktning skall ha sin egen nyhetsweb. Inte alltför sällan obefintligt uppdaterade (gäller framför allt Expressen OCH Aftonbladets lokala sidor), men framför allt med en helt horribel svenska i artikel efter artikel.
Viljan att vara snabb med nyheten har tydligen fått redaktionscheferna att ge avkall på allt vad språklig begåvning eller journalistisk värdighet heter. Särskrivningar, felstavningar, syftningsfel osv. Jag fattar inte! Jag är själv ingen språkbegåvning av rang, men det usla språk som i stort sett ALLA webtidningar uppvisar är tragiskt. Inte nog med att de oftast fylls av skvaller och annan oviktigt skit. Det går knappt att läsa den sk "skiten" på grund av dyslektiska kvällstidningswannabees som knapprar tecken som om de hade betalt för nedslag per minut.
Fram för mer genomarbetade artiklar även på nätet, men framför allt rättstavat material. Det är konstigt att det kan bli så här när det utexamineras omkring 500 "journalister" per år i Sverige till en arbetsmarknad som är övermättad. Ska det då inte gå att slussa in pärlor istället för svin. (Nu var jag elak, förlåt!)
Det som är så fascinerande är de artiklar där huvudpersonen som intervjuas byter namn 3-4 gånger på 1000 tecken och växlar i allt från för- och efternamn till yrke och hemort.
Webtidningarna publicerar ALLT, utan tanke på om det de skriver om är sant eller ej. Som journalist skall du spegla samhället. Du skall ta in material, skriva om det och presentera det för en större publik.
Vad händer om de stora rikstäckande medierna i allt större utsträckning gör avkall på sanningskravet och bara skriver för att sälja lösnummer eller locka tillfälliga besökare? Jag tror att allmänheten tappar tilltron till medierna. Medier som jag i min ungdomliga enfald trodde stod på de svagas sida, medier som speglade ett orättvist samhälle och som gjorde sitt bästa för att göra världen bättre, beskriva orättvisor och granska makthavare.
Som ett exempel på tidningen Expressens höga journalistiska ambitionsnivå bifogar jag några rubriker.
Kim Anderzon krossad av höbal - Stämde inte. Kim Anderzon blev absolut inte krossad, däremot rädd.
Naken-Jonas i astmadrama - Jonas i "Riket" fick en astmaattack. Wow!
Kannibalen Peter vill äta upp Victoria Beckham - "Jag tror hon smakar bra" - Underbar journalistik! Folkbildning när den är som bäst!
Michael Jackson livlös efter överdos - Stämde inte. Inga andra medier rapporterade om saken. Visade sig dagen efter att han mådde bra och hade arbetat under hela veckan.
Persbrandt akut intagen på avgiftningsklinik - Stämde inte heller. Hallå!? Källkritik?
Riket-Tommy klippte ceasar i örat - Värdelöst vetande
Bröstattack mot Jennifer Aniston - Fick hon stryck av någons enorma bröst? Näe. Några smygtagna bikinibilder
Ta en funderare! Var det någon av dessa "nyheter" vi kunde klarat oss utan? Förmodligen. Positivt i nyss nämda rubriker är att de alla var rättstavade.
Sen att jag är en ex-journalist utan arbete behöver väl varken nämnas eller betyda något??
Jag är inte bitter!
Välkomna!
Välkomna till mitt lilla andningshål i cyberspace.
Här kommer jag då och då sprida lite glädje, ilska, förundran o kanske även oro genom att delger er mina funderingar och upplevelser både privat och på jobbet.
"La la la la la......Bloggen heter Glössa....."
/ Mattias
Här kommer jag då och då sprida lite glädje, ilska, förundran o kanske även oro genom att delger er mina funderingar och upplevelser både privat och på jobbet.
"La la la la la......Bloggen heter Glössa....."
/ Mattias
